ettor och nollor

Igår påbörjade jag AMC-serien: Halt and catch fire. Änsålänge har jag bara sett några avsnitt, men tycker att det hela ser mycket intressant ut. Så jag kommer att se klart den här första säsongen.

Serien fokuserar framför allt på tre, vitt skilda, karaktärer (varav en spelas av Lee Pace, aka alv i Tolkiens värld). Tillsammans försöker de tre ta fram den nya ideala datormaskinen. De är därför på jakt efter den perfekta koden, och den perfekta designen, för att lyckas med det. Att utforma det ultimata, och att hinna göra det före någon annan. Alltsammans utspelar sig på det ljuva (?) åttiotalet. Därför ryms även en del rätt snygg musik i soundtracket. Kan vara väl värd att spara ner till Spotify. Jag meddelar när en sådan lista finns tillgänglig.

två serier nära hjärtat

En av de serier som jag har kärat ner mig i under hösten är The Newsroom. En serie där man får följa en nyhetsredaktion och deras tv-sändningar. Och sådant som sker däremellan. Det är så synd att jag upptäckt den här serien så sent. Så synd att den redan är inne på sin sista säsongen. En säsong som dessutom bara består av sex avsnitt. Den förtjänar stora strålkastare. Och fler avsnitt. Jag gillar så många av karaktärerna, och flera av dem växer under seriens gång. Don och Sloan säger jag bara! Bara för att nämna två. Yes, shit. Det är underbart med en serie som behandlar ett ämne jag är intresserad av. Även om man inte får se supermycket av hur själva tv-sändningen går till. Men ändå. Till skillnad från vidriga sjukhusserier som bara får en att må dåligt. Eller ja, åtminstone om man heter Judith och är rädd för sjukvården. Läkare är ett folk man inte kan lita på. Diagnoser, en gissningslek.

En annan serie som smugit sig upp på min seriehimmel under hösten är Ripper Street. En fantastisk serie på många sätt. Det är otroligt vackert med kostymdramer, vilket gör att mitt intresse fångas redan där. Visserligen känner jag att kostymerna krockar mellan olika tider ibland. Men det gör inte så mycket, för allt är så himla snyggt ändå. Jag har mycket gott att säga om de tre huvudkaraktärerna som sammanstrålar i olika polisfall. Fall som utspelar sig strax efter Jack the Rippers vansinnesdåd. I staden, på platserna, där dåden ägde rum. Även om det här är en kriminalserie som många andra fastnar jag, som egentligen är ganska trött på den genren, ändå hårt. Ibland kan jag nästan känna mig nerslagen av fascination. Visst kan det påminna en hel del om senaste Sherlock-filmatiseringarna (de med Robert Downey Jr), men det tycker jag bara är en fördel. För jag gillar Sherlock.

Japp. Det var det. Kan säga att det är mycket fint soundtrack i de båda serierna. Men det är lite tjurigt, för de finns inte med på Spotify. Frånsett fantastiska intro-musiken då. Den kan du lyssna på.

här har du mig igen

Nu var det otroligt länge sedan jag skrev här. Mycket har hänt på filmfronten, och jag har en mängd biofilmer som jag borde skriva och berätta om. Reflektera och spinna vidare på de tankemönster som väcktes när filmerna sågs. För ja, film är som bekant bäst på bio. Och därför vill jag förmedla mina tankar till dig. Jag ska försöka ta mig lite tid att sammanfatta de filmer jag sett under året, en gång för alla. Tipsa, inspirera, och diskutera. Så snart jag får tid och möjlighet.

Under tiden så mumsar jag på några glada tankar gällande mitt serienörderi. I ärlighetens namn är just serienörderi något som har växt sig allt starkare under det senaste året. Jag följer flera serier under veckorna. Och när jag inte gör det maratonplöjer jag någon av de serier som jag tycker att jag borde se. Och jag njuter. Oh så jag njuter.

Som bekant är jag även en sucker för soundtracken, vilket gör att många av de serier jag följer får en egen Spotify-lista. Särskilt de som bygger soundtracken på populärmusik, snarare än klassiska soundtracks med symfoniorkestrar. Mina listor till The Blacklist och Peaky Blinders är för tillfället favoriterna. Otroligt mycket snygg musik i dessa båda serier. Bra plattform för musiktips! Även listan med seriernas intro-melodier ligger mig varmt om hjärtat. Du hittar dem i soundtrackslistan nedan, till höger.

Nu är min tanke att varva biobesöken med tankar kring serier jag följer. Det kanske inte blir varje serie, inte varje vecka. Men regelbundenheten är en stark förhoppning. Jag vill bara sprida min kärlek för älskade rörliga tingestar. Och jag hoppas du vill följa med!

domaredagen

Så har första trailern för RDJ:s nya film The Judge kommit. Och jag blir oerhört nyfiken på det här. Ser lovande ut och jag ser fram emot att se mer. Jag kan väl visserligen inte göra någon hemlighet av att jag brukar tycka om det som Robert Downey Jr gör. Hur bra det blir denna gång? Ja det återstår att se. Det får framtiden utvisa. Men nog får jag erkänna att jag blir ganska förväntansfull.

nolans nya

posh

Otroligt nyfiken på det här. Verkar vara en fascinerande berättelse. Kvaliteten återstår dock att se. Men oh vad jag tycks ha fastnat för den där Max Irons. Emellanåt lyser de vackraste av drag. Kan vara så att mitt hjärta smälter lite då.

the secret life of walter mitty

Jag har oerhörda svårigheter för Ben Stiller. Trots det valde jag att följa en vän till biografen, för en stunds lugn och för att vila mitt öga på snygga The Secret life of Walter Mitty (2/1). Erkännas bör att det här är något av det bästa Stiller gjort. Cred ska gå till den mannen, eftersom det i fallet Mitty även är han själv som agerat regissör. Frågan är dock vilken måttstock som ligger till grund i förhållande till annat som gjorts och hur det påverkar mitt ställningstagande; min åsikt om Stiller och hans faktiska begåvning. Den frågan kommer jag inte finna något svar på här. Som konstverk är de drömska vyerna dock sammanflätade i stilistiskt snygga konstruktioner. Visuella inramningar som fattar tag och som till och med överväldigar. Miljöresearcher som blomstrar. I övrigt? Utdragna, långdragna, svårdragna sekvenser. Känslan besitter fart då vi flyger fram på en long board. Då kunskapen i det faktiska trots allt står att finna. Kärnan för händelserna avspeglas i ett svagt och klichéartat faktum. Fruktansvärda och näsvisa nätdejtingsspindlar, bebisaktiga redaktörer och oförklarliga kartläggningar. Obskyra utkast som tillsammans ger förvirrade intryck, osmakliga bihang som fastnar på min näthinna. Innehållsrikt är fattigt, och det mest intresseväckande är troligtvis Sean Penn. Vagt synlig i något bortanför det pretentiösa. Det som faller utanför det bottenlösa. Några få tankar må väckas, må fördjupas i ett vidvinkelperspektiv. Men ack vad Stiller förblir i mitt universums mörka vrå. Ett visuellt skådespel faller för landet lagom. Och erkännas bör, det här är ett fruktansvärt dåligt slut på en lagom fin berättelse. JJJ

mandela: long walk to freedom

Vanligtvis undviker jag biografer på helgtid, eftersom det alltid är skönare när det är lite mindre folk i salongerna. Av alla mått att döma dyker det emellertid upp tillfällen då helgerna får fungera som substitut för vardagsbesöken. Det här var en sådan gång. Mandela: Long Walk to Freedom (31/1) är den senaste filmatiseringen av allas vår Nelson Mandela. Bara en knapp månad tidigare fick han lämna jordelivet. Därmed kan vi, utan svårighet, säga att filmen är klart aktuell. Så hur reagerar jag då på denna film? Ptja.. som film måste sägas att detta är.. för mycket. På flera sätt. Det splittrade intrycket brännmärker helheten. Berg och dalbanan får det att staka sig som om det hela vore en rastlös flod. Skildringarna som tvekar mellan dokumentära sekvenser och överdramatiserade aktioner. Skildringar som vill få mig att skrika i frustration. Samtidigt finns de där, korta korta glimtar av djupa stunder, sekunder som rör vid hjärtat och får det att vibrera. Enigheten mellan dessa fragment är dock sällsynt, men jag kommer på mig själv med att följsamt glida med i berg och dalbanan samtidigt som något i mig gastar. Skriker ut fasan inför det outtalade och abrupta i att inte knyta banden mellan det som ger liv och det som fångar det. Den visuella tomheten. Det som flätar samman varje tråd i väven. Jag saknar något. Utöver accepterade skådespel, knytnävar, tysthet och höjda röster. Stapplande kvaliteter. Mannen, myten, legenden. Och trots att vi får möta så många, och så olika, sidor av Mandela krasar drömmen, och splattret av det som blir kvar får sakta soppas samman till en liten hög för att kunna smältas. Men nog vill somliga citat gärna ryckas ur sitt sammanhang. Bindas samman för att sväva ut i filosofisk förundran. Samtidigt som annat vill sparkas bort till skogen, bortanför den. Jag finner mig sittandes till ljuset är tänt, de allra sista sluttexterna rullar förbi innan jag tar på mig jackan och vi lämnar rummet, salongen, bakom oss. Bono. U2. Ordinary Love. Soundtrack som följer på. Det är ingen hemlighet att soundtracken är det som ofta fångar min själ. Och här, nu, blir jag mottaglig för det mesta. Afrikanska hjärtan. Och mina tusen tankar rusar fritt. Berikningens makt. JJJ

I have walked a long walk to freedom. It has been a lonely road, and it is not over yet. I know that my country, was not made to be a land of hatred. No one is born hating another person because the color of his skin. People learn to hate. They can be taught to love, for love comes more naturally to the human heart.

the wolf of wall street

Den här vargen på Wall Street har fångat min uppmärksamhet under en längre tid. Så slutligen var det dags att se sanningen i vitögat, att möta denne besynnerlige fanbärare. The Wolf of Wall Street (26/1) är en film som trots såväl kritiska blickar som tillägnade hyllningar driver på kulturen Wall Street. Det är en studie i människors våghalsighet och sorgligt uppblåsta egensinnighet, pengar och kvinnor. Studien i att äga begäret efter friheten, och girigheten. En studie nog så intressant. Martin Scorsese kan trots allt sin sak! Precis om jag alltid brukar säga. Och engagemang av alla de slag löper amok under tre timmars bråda konsumtion, på ont och på gott. Längden finner det emellertid inte seglivat. Gäspen avlöser inte gäspen och jag ser hur djupet avspeglar sig på ytan. Avgrunden som utvecklar aktning. Det djup som så många säger sig sakna. Sorgen som överväldigar när cp-skadade knarkstadier får det att göra ont i hjärtat. Av domen, avsaknaden av självinsikt. Som trots allt visar det verkliga i det skadade och miserabla i skeendet. Subjektiva inblickar och tillbakavinkningar får den mest fascinerade att vrida på magens innehåll. Denna sektliknande groteska verkstad som avlar fram girigbukar på löpande band. Olovligt oförlåtande mot sin egen självbevarelsedrift. Allt detta ryms, och plockas fram, under en välgjort, friserad mask, vars estetik formligen kramar ut genomtänkta bildsnitt, färgval och sekvenser. Spottar dem ut ur duken. Förblindar och utbrister briserande visuella kaos av ordning och struktur. Av estetiska skildringar som väcker det allra djupaste av mörker till liv, väcker det till osannolikt hopp. Se in i kameran och berättelsen du inte kan komma ifrån speglas tillbaka i rutan medan hurraropen och fantomen avbildas i bakgrunden. Och Leo, ack Leo, du får mig att acceptera din existens. Tack, ja varsågod. JJJJ
 

philomena

Trots tisdagens besök på biografen hade jag några bioklubbspoäng till övers, därför tog jag (och typ alla andra medelålders tanter i den här stan) tillfället i akt att besöka Filmstaden. Jag, och sammelsuriet av kvinnor, valde denna vackra afton att se Philomena (1/9). En film med mycket kärlek och känsla. Minns ni hur jag nämnde att 12 years a slave saknade det där som verkligen grep tag i mitt hjärta? Vad 12 years a slave saknar är just vad jag finner i Philomena. Philomena har kärnan som smälter fast i mitt hjärta, och som får det att bubbla. Ja, koka till och med. Det är vackert, det är sorgligt och det är oerhört lekfullt. Och oerhört frustrerande. På samma gång. Balansgången mellan det grå mörkret och tysta ekon av aktad vördnad för kärlekens kraft och humoristiska slagfärdigheter kontra orättvisans faktum. Det är dessa fenomen som kvarstår efter att ha sett Philomena. Kanske är det inget estetiskt mästerverk, som jag så starkt proklamerar är min allra största svaghet och längtan att lära. Här återfinner jag emellertid en kärna som rymmer välmående tankeverksamhet och ett djup som sällan berör mig mer. Så, vad får du som läsare ut av detta svammel? Ja, kanske inte så mycket säger du. Men en sak vill jag att du ska bära med dig, en sak om moderns kärlek till barnet som togs ifrån henne, och om nunnorna som vägrade henne rättigheten att återse den älskade sonen. Djupet och vänskapen finns så mycket närmre än du tror! Den kan finnas i den avdankade journalist du råkar möta på din väg. Som argsint fördjupar sig i den godmodiga förståelse, som med styrkan i behåll kan förmå sig förlåta den djupaste av smärtor, den allra mest långlivade saknaden. Saknaden efter ett barn. Allt ackompanjerat av en vacker Desplat. Ja detta förblir långlivat i min innersta själ. JJJJJ

oscars 2014 - a reminder

Två veckor har redan gått sedan årets upplaga av galornas gala gick av stapeln. Eftersom jag har haft lite fullt upp det senaste har det inte funnits tillfälle att göra uppdateringar i den mån jag velat. Men här är årets Oscars-vinnare. Filmerna man ska se. Eller ha sett. En liten påminnelse om vad som gällde på galan just i år.

Bästa film: 12 years a slave
Bästa regi: Alfonso Cuarón (Gravity)
Bästa kvinnliga huvudroll: Cate Blanchett (Blue Jasmine)

Bästa manliga huvudroll: Matthew McConaughey (Dallas buyers club).
Bästa kvinnliga biroll: Lupita Nyong'o (12 years a slave)
Bästa manliga biroll: Jared Leto (Dallas buyers club)
Bästa icke engelskspråkiga film: Den stora skönheten (regi: Paolo Sorrentino, Italien).
Bästa animerade film: Frozen
Bästa dokumentär, långfilm: 20 feet from stardom
Bästa dokumentär, kortfilm: The lady in number 6: Music saved my life
Bästa animerade kortfilm: Mr Hublot
Bästa filmmusik: Steven Price (Gravity)
Bästa foto: Emmanuel Lubezki (Gravity)
Bästa klippning: Alfonso Cuarón och Mark Sanger (Gravity).
Bästa kortfilm: Helium (Anders Walter, Kim Magnusson)
Bästa kostym: Catherine Martin (The great Gatsby)
Bästa ljudmixning: Skip Lievsay, Niv Adiri, Christopher Benstead och Chris Munro (Gravity)
Bästa ljudredigering: Glenn Freemantle (Gravity).
Bästa manus: Spike Jonze (Her).
Bästa manus efter förlaga: John Ridley (12 years a slave)
Bästa låt: Kristen Anderson-Lopez och Robert Lopez, "Let it go" ur Frozen.
Bästa mask/frisyr: Adruitha Lee och Robin Mathews (Dallas buyers club).
Bästa scenografi: Catherine Martin och Beverley Dunn (The great Gatsby).
Bästa visuella effekter: Timothy Webber, Chris Lawrence, David Shirk och Neil Corbould (Gravity)

favorit i repris: catching fire

Det är dags att på riktigt slänga det gamla och kasta in det nya. Fräscha positiva tankar ska storma mitt år. Mitt 2014. Ja, dessa meningar skulle väl egentligen skrivits för en vecka sedan. Men de fungerar ju ganska fint idag med. Och de är minst lika aktuella.

Idag råkade jag visst hamna i filmstaden igen, salong 4. För en "favorit i repris". Hunger Games: Catching Fire (7/1). Första gången ever. Att jag gör ett återbesök alltså. Eller med andra ord, ett biobesök på en film som jag redan sett på bio. Och nog var det fint alltid! Det bästa av allt var nog att vissa sekvenser till och med var bättre den här gången än första. Saker jag inte tänkt på, inte lagt märke till. Sedan är det klart att det andra fanns där med, fanns kvar. Och det var fint. Visserligen saknade jag kanske några detaljer från boken lite mer denna gång. Men inte i någon större utsträckning, det måste sägas. Snacka om film som ger mycket på många plan! Och återbesöket ja. Singel, såklart. Alla stora saker sker i ensamhet. Nej, det lät deprimerande. Riktigt så är det ju inte heller. Min upplevelse av världen är ändock min upplevelse av världen. Men tänka sig, för ett år sedan hade jag aldrig i hela mitt liv gått själv till en biograf. Nu kan jag räkna till mer än sju. And counting, filmåret har verkligen bara börjat! Jag som inte tycker om att göra saker på egen hand, nu har jag funnit guldkornet som låtit kärleken till sådana där ensamma biografbesök blomstra.

I ett sådant här inlägg är det såklart också läge att tacka 2013 för de 25 biobesök som jag fick möjlighet att uppleva då. Lite för få kan jag tycka. Men ack dessa 25. Varav sju bestod i singelbesök. Inventionen singelbio. Ack fint! 25 fantastiska, av skiftande(!) slag: Life of Pi. Les Miserables. Django Unchained. Wreck-it Ralph. Silver Linings Playbook. Oz: the Great and the Powerful. Oblivion. Warm Bodies. Iron Man 3. Star Trek: Into darkness. The Great Gatsby. The Wolverine. Känn ingen sorg. Kick Ass 2. Emperor. Rush. The Butler. Thor: The Dark World. Prisoners. Gravity. Ender's Game. The Counselor. Hunger Games: Catching Fire. Hobbit: the Desolation of Smaug.

MAGI! Jag hoppas jag får uppleva fler sådana stunder under detta kommande år. Många fler magiska filmstunder överlag. Och visst känns det ju lovande att inte mindre än 25 intressanta filmer går upp på biograferna nu. 25 bara under första halvåret. Återstår att se hur och var vi verkligen slutar.

Jag förbehåller mig risken att jag missat räkna upp någon av årets alla fina upplevelser.

12 years a slave

2014. 12 years a slave (4/1). Årets första biofilm. 12 år av slaveri. En stor film, på många sätt. Den har allt, men ändå inte. Känner mig fullständigt nedslagen av det vackra fotot. Det framstår som just så genomtänkt som mitt visuella öga älskar. Bara för att nämna ett exempel. Ett enstaka klipp. En överblickande sekvens av gården: vänster sida av bilden, vänligt inramad av gyllene snittet, ser vi hur vår slav arbetar. Medan sekvensen rullar börjar det röra sig i andra delar av bilden, i andra delar som inramas av snittet. Då det börjar röra sig på ett ställe reagerar ögonen och vi upptäcker fler slavar som arbetar. Gör olika sysslor. Det fascinerande är att de egentligen hela tiden varit där, men att filmmakaren sett till att vi upptäcker en grupp, ett ställe, i taget. Det är fullkomligt genialiskt. Vackra trädscener. Vackra sekvenser överlag. Och ordlösa scener där skådespelare väller över av känsla. Överväldigas av alla former av känsla. Det kallar jag skådespel. Emellanåt slår manus som en sten, citat som skulle kunna vara motton för livet. Men samtidigt är allt så tomt, så tvivelaktigt. Det är en stor film, älskad av många (om man utgår från antalet kritikerrosor och biobesökare vill säga). Men trots allt detta fina finner jag, med viss tyngd, en skepsis. Faktorer som inte känns trovärdiga, halkande händelser och sekvenser som uppenbarligen skulle kunna bearbetats. Tvära kast till det alltför vänliga och overkliga. Jag har svårt för sådant. Historien lyckas inte fastna. Lyckas inte smälta fast och brännmärka mitt hjärta, för att bäras med för evigt. Får man plastliknande linjära vulkaner i ryggen om man blir piskad? Är den mest skräckinjagande slavdrivaren på mils avstånd bara en fyllebult som man nästan skulle kunna springa iväg från? Den värsta av de värsta skulle nog bete sig värre. Torrlagd vass. Men nog älskar jag castingen. Benedict är en drygrip! Fantastiske Fassbender ger Walzsvibbar. Och Ejiofor behöver inte säga ett ord, ändå besitter han smärtan. I foten. I händerna. I sången! Den ende som inte tillfredsställer är Pitt, Brad Pitt. Attans för den mannen! JJJJ

Apropå händer. I den fullsatta salongen råkar jag hamna bredvid en man, eller en yngling var det väl snarare, med störigt vackra händer. Jag vet inte om jag brukar reagera på det vackra i denna kroppsdel, har inte tänkt på det förut, men något fångade min vänstra ögonvrå under filmens mer sega sekvenser. Kanske berodde det bara på att han inte kunde hålla dem still. Att han inte kunde göra det, så att jag kunde undgå dem, det är för mig en gåta! Kan inte låta bli att bli nyfiken på människan bakom. Konstig upplevelse, indeed! Allra helst efter nattens bisarra dröm.

hobbit: the desolation of smaug

2013 års sista besök på den lokala SF-biografen blev ingen mindre än Hobbit: the Desolation of Smaug (20/12). Här följer nu några ord om den, precis som vanligt. Först av allt måste ju sägas att det här överträffade förväntningarna efter första filmen. Med andra ord, klart mycket bättre film än det begynnande och oväntade äventyret. Jag älskar kärnan i berättelsen här, storyn är intressant och det blir än tydligare att den första etappen enbart är en transportsträcka. Jag fastnar emellertid vid det faktum att varje viktig händelse, eller sekvens för den som hellre vill, här är utdragen till max. Varje scen kramas ut till minsta droppe, vilket gör att jag som åskådare ibland blir uttråkad. Ja, så ser sanningens fenomen ut. Förmodligen hade det räckt att klippa ner somliga av dessa scener någon enstaka minut för att helheten inte skulle givit samma utdragna intryck. Och så var det detta med HFR. Detta beryktade. Första gången för min del. Erkännas bör att jag har en tendens att inte alltid se skillnad på sådant där, men jag tycker mig här se både fördelar och nackdelar. Bilden är verkligen skarpare, ögonen glittrar och jag finner ett skapligt djup och blir berörd. Samtidigt är det något som hoppar, som poppar. Ut ur duken. Ryckiga sekvenser. Effekterna som förlorar i längden. Det gillar jag inte, så jag håller andan. Samtidigt är detta något som tycks vara obligatoriskt i Tolkien-filmerna. Poppande soppande. Så jag låter intrycket smälta. Positivt då? Jag fullkomligt älskar sjöstaden! Snygg stad, tacksamt misärisk på film. Indeed. Jag kan ju heller inte låta bli att bli lite kär i Bard. Och i alvakrobatik. Även om Legolas tycks vara en tjurig och alltför blond liten ninjasoldat. Och när Cumberbatchs röst väcker mig mitt i allt drakgeggande blir jag varm i själen. Och när hans fula orangea ögon ger sken av att vara något annat, något vi känner till mycket väl. Ja, då blir allt en smart melodi att fortsätta dansa till. Som gör att vi om mindre än ett år återigen säger hej! JJJJ