favorit i repris: catching fire

Det är dags att på riktigt slänga det gamla och kasta in det nya. Fräscha positiva tankar ska storma mitt år. Mitt 2014. Ja, dessa meningar skulle väl egentligen skrivits för en vecka sedan. Men de fungerar ju ganska fint idag med. Och de är minst lika aktuella.

Idag råkade jag visst hamna i filmstaden igen, salong 4. För en "favorit i repris". Hunger Games: Catching Fire (7/1). Första gången ever. Att jag gör ett återbesök alltså. Eller med andra ord, ett biobesök på en film som jag redan sett på bio. Och nog var det fint alltid! Det bästa av allt var nog att vissa sekvenser till och med var bättre den här gången än första. Saker jag inte tänkt på, inte lagt märke till. Sedan är det klart att det andra fanns där med, fanns kvar. Och det var fint. Visserligen saknade jag kanske några detaljer från boken lite mer denna gång. Men inte i någon större utsträckning, det måste sägas. Snacka om film som ger mycket på många plan! Och återbesöket ja. Singel, såklart. Alla stora saker sker i ensamhet. Nej, det lät deprimerande. Riktigt så är det ju inte heller. Min upplevelse av världen är ändock min upplevelse av världen. Men tänka sig, för ett år sedan hade jag aldrig i hela mitt liv gått själv till en biograf. Nu kan jag räkna till mer än sju. And counting, filmåret har verkligen bara börjat! Jag som inte tycker om att göra saker på egen hand, nu har jag funnit guldkornet som låtit kärleken till sådana där ensamma biografbesök blomstra.

I ett sådant här inlägg är det såklart också läge att tacka 2013 för de 25 biobesök som jag fick möjlighet att uppleva då. Lite för få kan jag tycka. Men ack dessa 25. Varav sju bestod i singelbesök. Inventionen singelbio. Ack fint! 25 fantastiska, av skiftande(!) slag: Life of Pi. Les Miserables. Django Unchained. Wreck-it Ralph. Silver Linings Playbook. Oz: the Great and the Powerful. Oblivion. Warm Bodies. Iron Man 3. Star Trek: Into darkness. The Great Gatsby. The Wolverine. Känn ingen sorg. Kick Ass 2. Emperor. Rush. The Butler. Thor: The Dark World. Prisoners. Gravity. Ender's Game. The Counselor. Hunger Games: Catching Fire. Hobbit: the Desolation of Smaug.

MAGI! Jag hoppas jag får uppleva fler sådana stunder under detta kommande år. Många fler magiska filmstunder överlag. Och visst känns det ju lovande att inte mindre än 25 intressanta filmer går upp på biograferna nu. 25 bara under första halvåret. Återstår att se hur och var vi verkligen slutar.

Jag förbehåller mig risken att jag missat räkna upp någon av årets alla fina upplevelser.

12 years a slave

2014. 12 years a slave (4/1). Årets första biofilm. 12 år av slaveri. En stor film, på många sätt. Den har allt, men ändå inte. Känner mig fullständigt nedslagen av det vackra fotot. Det framstår som just så genomtänkt som mitt visuella öga älskar. Bara för att nämna ett exempel. Ett enstaka klipp. En överblickande sekvens av gården: vänster sida av bilden, vänligt inramad av gyllene snittet, ser vi hur vår slav arbetar. Medan sekvensen rullar börjar det röra sig i andra delar av bilden, i andra delar som inramas av snittet. Då det börjar röra sig på ett ställe reagerar ögonen och vi upptäcker fler slavar som arbetar. Gör olika sysslor. Det fascinerande är att de egentligen hela tiden varit där, men att filmmakaren sett till att vi upptäcker en grupp, ett ställe, i taget. Det är fullkomligt genialiskt. Vackra trädscener. Vackra sekvenser överlag. Och ordlösa scener där skådespelare väller över av känsla. Överväldigas av alla former av känsla. Det kallar jag skådespel. Emellanåt slår manus som en sten, citat som skulle kunna vara motton för livet. Men samtidigt är allt så tomt, så tvivelaktigt. Det är en stor film, älskad av många (om man utgår från antalet kritikerrosor och biobesökare vill säga). Men trots allt detta fina finner jag, med viss tyngd, en skepsis. Faktorer som inte känns trovärdiga, halkande händelser och sekvenser som uppenbarligen skulle kunna bearbetats. Tvära kast till det alltför vänliga och overkliga. Jag har svårt för sådant. Historien lyckas inte fastna. Lyckas inte smälta fast och brännmärka mitt hjärta, för att bäras med för evigt. Får man plastliknande linjära vulkaner i ryggen om man blir piskad? Är den mest skräckinjagande slavdrivaren på mils avstånd bara en fyllebult som man nästan skulle kunna springa iväg från? Den värsta av de värsta skulle nog bete sig värre. Torrlagd vass. Men nog älskar jag castingen. Benedict är en drygrip! Fantastiske Fassbender ger Walzsvibbar. Och Ejiofor behöver inte säga ett ord, ändå besitter han smärtan. I foten. I händerna. I sången! Den ende som inte tillfredsställer är Pitt, Brad Pitt. Attans för den mannen! JJJJ

Apropå händer. I den fullsatta salongen råkar jag hamna bredvid en man, eller en yngling var det väl snarare, med störigt vackra händer. Jag vet inte om jag brukar reagera på det vackra i denna kroppsdel, har inte tänkt på det förut, men något fångade min vänstra ögonvrå under filmens mer sega sekvenser. Kanske berodde det bara på att han inte kunde hålla dem still. Att han inte kunde göra det, så att jag kunde undgå dem, det är för mig en gåta! Kan inte låta bli att bli nyfiken på människan bakom. Konstig upplevelse, indeed! Allra helst efter nattens bisarra dröm.

hobbit: the desolation of smaug

2013 års sista besök på den lokala SF-biografen blev ingen mindre än Hobbit: the Desolation of Smaug (20/12). Här följer nu några ord om den, precis som vanligt. Först av allt måste ju sägas att det här överträffade förväntningarna efter första filmen. Med andra ord, klart mycket bättre film än det begynnande och oväntade äventyret. Jag älskar kärnan i berättelsen här, storyn är intressant och det blir än tydligare att den första etappen enbart är en transportsträcka. Jag fastnar emellertid vid det faktum att varje viktig händelse, eller sekvens för den som hellre vill, här är utdragen till max. Varje scen kramas ut till minsta droppe, vilket gör att jag som åskådare ibland blir uttråkad. Ja, så ser sanningens fenomen ut. Förmodligen hade det räckt att klippa ner somliga av dessa scener någon enstaka minut för att helheten inte skulle givit samma utdragna intryck. Och så var det detta med HFR. Detta beryktade. Första gången för min del. Erkännas bör att jag har en tendens att inte alltid se skillnad på sådant där, men jag tycker mig här se både fördelar och nackdelar. Bilden är verkligen skarpare, ögonen glittrar och jag finner ett skapligt djup och blir berörd. Samtidigt är det något som hoppar, som poppar. Ut ur duken. Ryckiga sekvenser. Effekterna som förlorar i längden. Det gillar jag inte, så jag håller andan. Samtidigt är detta något som tycks vara obligatoriskt i Tolkien-filmerna. Poppande soppande. Så jag låter intrycket smälta. Positivt då? Jag fullkomligt älskar sjöstaden! Snygg stad, tacksamt misärisk på film. Indeed. Jag kan ju heller inte låta bli att bli lite kär i Bard. Och i alvakrobatik. Även om Legolas tycks vara en tjurig och alltför blond liten ninjasoldat. Och när Cumberbatchs röst väcker mig mitt i allt drakgeggande blir jag varm i själen. Och när hans fula orangea ögon ger sken av att vara något annat, något vi känner till mycket väl. Ja, då blir allt en smart melodi att fortsätta dansa till. Som gör att vi om mindre än ett år återigen säger hej! JJJJ