philomena

Trots tisdagens besök på biografen hade jag några bioklubbspoäng till övers, därför tog jag (och typ alla andra medelålders tanter i den här stan) tillfället i akt att besöka Filmstaden. Jag, och sammelsuriet av kvinnor, valde denna vackra afton att se Philomena (1/9). En film med mycket kärlek och känsla. Minns ni hur jag nämnde att 12 years a slave saknade det där som verkligen grep tag i mitt hjärta? Vad 12 years a slave saknar är just vad jag finner i Philomena. Philomena har kärnan som smälter fast i mitt hjärta, och som får det att bubbla. Ja, koka till och med. Det är vackert, det är sorgligt och det är oerhört lekfullt. Och oerhört frustrerande. På samma gång. Balansgången mellan det grå mörkret och tysta ekon av aktad vördnad för kärlekens kraft och humoristiska slagfärdigheter kontra orättvisans faktum. Det är dessa fenomen som kvarstår efter att ha sett Philomena. Kanske är det inget estetiskt mästerverk, som jag så starkt proklamerar är min allra största svaghet och längtan att lära. Här återfinner jag emellertid en kärna som rymmer välmående tankeverksamhet och ett djup som sällan berör mig mer. Så, vad får du som läsare ut av detta svammel? Ja, kanske inte så mycket säger du. Men en sak vill jag att du ska bära med dig, en sak om moderns kärlek till barnet som togs ifrån henne, och om nunnorna som vägrade henne rättigheten att återse den älskade sonen. Djupet och vänskapen finns så mycket närmre än du tror! Den kan finnas i den avdankade journalist du råkar möta på din väg. Som argsint fördjupar sig i den godmodiga förståelse, som med styrkan i behåll kan förmå sig förlåta den djupaste av smärtor, den allra mest långlivade saknaden. Saknaden efter ett barn. Allt ackompanjerat av en vacker Desplat. Ja detta förblir långlivat i min innersta själ. JJJJJ