hunger games: catching fire

Wohoo! Nu har jag äntligen sett Hunger Games: Catching Fire (27/11). En vecka efter premiären, men ack på så vis slapp jag ju de hysteriska barnen. Efter ett och ett halvt års väntan, en väntan som känts som en hel evighet, var det alltså äntligen dags. Eftersom första filmen hastar igenom mycket och på många plan egentligen är ganska b, såg jag med viss nervositet och en aldrig sinande längtan fram emot den här nummer två. Inte minst för att bok nummer två är så mycket bättre än den första. Och då bör sägas att den första inte direkt är dålig. Särskilt lovande blev det när jag insåg att det skulle ske ett regiskifte och att Francis Lawrence nu skulle stå för regin. Denne Lawrence som jag sedan tidigare insett faktiskt skapar relativt vetiga filmer (bland annat Water for Elephants, I Am Legend). Hans filmer brukar vara skapligt bra. Kanske särskilt utifrån det visuella perspektivet, vilket som ni vet betyder mycket för mig och för att en film i mina ögon ska ses som bra. Men skulle resultatet leva upp till förväntningarna? Svaret är enkelt. Jag kan faktiskt inte svara annat än ja på den frågan! Fotot är verkligen så genomtänkt som jag anade att det skulle vara, vissa scener är nästan vackrare än jag kunnat föreställa mig. Att visualisera text till bild såsom adaptioner av det här slaget gör finner många fördelar, eftersom man på många sätt kan visa olika företeelser så mycket klarare. Förmågan att berätta utifrån ett annat perspektiv skakar liv i det tyst sagda. Flertalet av oss som läst en bok och sedan sett en filmatisering av denna bok finner väl oftast att boken var så mycket bättre än filmen. Men här känner jag att man lyckats göra skillnad på, och samtidigt funnit närheten till, det som är kärnan i berättelsen. Det absoluta. Det viktiga. Det avgörande. Bildsekvenser som bländande bläddrar förbi. Det är en känsla att leva länge på. Men så, var det något som inte var bra? Ja nyper man lite på ytan spricker den upp ibland. Några scener känner jag kan bli särskilt teatrala, sceniskt byggda med en känsla som inte flyter fullt naturligt. Samtidigt är detta tilltalande effektivt, särskilt då storyn till vissa delar förmedlar just ett sådant budskap. Fiktionen kontra verkligheten. En estetisk visionär. Och jag kan nästan känna Snows blodstinkande rosor dofta. Skådespelarna gör bra ifrån sig, minst överväldigad blir jag väl kanske av Finnicks stelt plastiga leende, men som på så många plan bevisar The Capitols förgörande inflytande. Fina fina Finnick. Johannas hysteriska skrik, att tjejen är arg kan jag ju förstå. Men så tjejigt arg hade jag nog aldrig inbillat mig. Lawrence den yngre och mister Hutcherson gör faktiskt så fint ifrån sig. Bästa Jlaw! Och du farligt oskyldige. Peeta, jordens all godhet personifierad. Samlad i en individ. Ack alla dessa märkta, trasiga själar. Finaste Mags. Haymitch! Effie! Plutarch Heavensbee. Sagolika James Newton Howard. Älskar, älskar kostymeringen! Älskar det betydelsebärande djupet. Älskar att känna igen manus från boken. Det som spräcker barriärer. Den smarta  återkopplingen. Nej det blev inte mycket negativt här. Två timmar känns som två minuter, sakta flygande mockingjays utan alltför förhastade blahan. Effekterna av dimman  är nog det som gör mig mest besviken egentligen. Vita häxvårtor var kanske inte riktigt vad jag väntade mig av en dimma som får kroppen att rycka och förlamas. Såsom Peetas ansikte till exempel.
Och smörjningen? Fåglarna? Blurret? Avsaknaden av tavlorna
och kvinnorna i skogen. Flätade hår ena sekunden för att vara utsläppta nästa. De hastigas död. Tiden som rann ut. Och vad jag inte kan förstå, att Katniss aldrig berättar för någon om Cinna. Varken i boken eller här, i filmen. Borde inte det vara naturligt att berätta, att skrika ut? Men ja, man kan aldrig vara nöjd med allt. Att få med allt från en bok är också gruvligt svårt. Det ska man heller inte kunna. Och själva dimman? Ja den är ju ändå gruvligt snygg. Och jag ler. Men inte för att det är skrattretande dåligt. Nej, jag blir bara så glad att det jag var så orolig över blev så bra. Nästan topp. Snudd på fantastiskt. Tack Francis Lawrence! Skit vad jag längtar till de nästa två. Kan tiden inte bara gå? JJJJJ

the counselor

Så såg vi den efterlängtade The Counselor (21/11). Förväntningarna levdes väl inte fullt ut. Men ja, jo jag tyckte faktiskt att den var bra. Trots att den inledande timmen var mycket fragmentarisk och att jag som åskådare inte alltid förstod helheten, att lyckas följa med mellan alla raderna. Dolda som synliga. Så väcktes nyfikenheten och viljan att veta fortsättningen. Det är ju ofta en anledning till att en film blir lite extra intressant. Egenskaperna som gör det värt att ses igen. Det mellan raderna dolda, det mystiska och undrande. Frågorna. Fotot då? Ja, såklart genomtänkt och vackert. Otroligt fascinerande dödsscener för min morbida själ fanns likaså. I ärlighetens namn är dessa de kanske bästa och mest stålsättande scenerna i filmen över huvud taget. Jag kan väl tycka att det överlag är lite mycket sexsnack och att man bitvis gärna skulle vilja få handlingen att kännas mer trovärdig. Samtidigt är det just vad den är, trovärdig alltså. Inbitet och välspelat. Sedan kan jag väl inte direkt säga att Cameron Diaz eller Penelope Cruz är superroliga i sina tvistade, och lagom motstående karaktärer. Men ptja. Nog överlever man dem också. Bardem går hem. Och Fassbender i slutscenen kan jag fortfarande inte sluta fascineras av. Så, det var några få och något litet att säga här och nu. Kommer att se om det här, kanske allra mest för att reda ut om mitt intryck stämt. Om jag förstår mer vid en upprepning eller om det faktiskt bara är osammanhängande dåligt. För skillnaden däremellan är det som förvandlar a till o. Men tills dess, ja tills dess låter jag betyget förbli osänkt. JJJJ

sjukligt inspirerad

Idag har jag tittat på massa olika klipp om, och med, olika kompositörer. Sjukt begåvat folk som skapar sjukligt snygga soundtrack. Och jag blir sjukligt inspirerad. Både att skapa film och musik. Crazy indeed!

Här följer några utvalda klipp..

ender's game

Igår kände jag att jag behövde lite pepp. Därför tog jag en liten tur till filmstaden här i stan, för att se Ender's game (14/11). En fortsättning på rymd-temat kan man säga. Även denna gång verkade jag ha lyckats pricka in en tid och en film dit många valt att gå själva. Detta stärker mitt självförtroende att gå själv på bio. Det gillar jag, mycket! Men så, hur var då denna Ender's game? Ja, helt okej om ni frågar mig. Kanske något desperata rollprestationer och lite väl mycket TV-spelsformalia. Men ärligt, jag ryser när jag ser ungar göra formationer och, ackompanjerade av ett snyggt soundtrack, svävar fram i en stor bubbla med lutande spelkuber. Att vapnen resulterar i att man fryser till is för en stund känns också lite sådär lagom trevligt. Ja, trevligt är nog det ord som kan sammanfatta filmen överlag. Mitt intresse hålls vid liv trots att jag inte är överväldigad av varken skådespelare, karaktärer eller rollprestationer. Som denne Moises Arias, hjälp vilken icke-obehaglig person. Kunde varit betydligt bättre castad. Men ack så snygga en del andra sekvenser är. Som ägget i skeppets vrak. Och hur smart det återkopplas till tidigare skeenden i filmen. Jag undrar emellertid över det här med att barnen inte ska bete sig som barn, det har jag svårare för. Varför måste det vara så? Jag vet att det hela har baserats på en bok med samma namn, jag vet inte vad som plockats bort ur denna bok. Jag förstår den fiktiva normen att barnen är så mycket smartare och att man därför vill utnyttja dem. Men ack, jag är glad att jag inte läst denna bok. Då hade denna film förmodligen känts betydligt sämre. Om inte känslorna däri lyckats påvisa något helt annat. Något oerhört otydligt. Svar nej, ingen ny Hunger Games. JJJ

gravity

Gravity (11/11) är filmen som tycks vara på allas läppar det senaste, åtminstone vad gäller filmfolkets läppar. Eftersom jag inte fick med mig någon som var intresserad av att se den bestämde jag mig för att kila iväg ensam till biografen, vilket en gång för alla gav mig insikten om hur skönt det faktiskt är att gå på bio själv. Det tycktes vara flera andra som tänkt precis samma sak, jag räknade till inte mindre än fem personer, utöver mig själv, som gått själva. Det har jag aldrig varit med om förr. Men så till filmen då, var den sådär bra som hajpen påtalat? Både ja och nej. I ärlighetens namn fick jag det bekräftat att filmer där man bara svävar runt i rymden är ganska tråkiga. Och Sandra Bullock, huvudrollsinnehavaren (ja, visserligen inte så många karaktärer överlag), är fortfarande ingen favorit. Men attans att det faktiskt är den bästa filmen jag sett i 3D. Den och Life of Pi toppar minst sagt 3D-listan. Sjukt snyggt gjort, snygga effekter och kändes fullt realistiskt. Sedan är det klart att jag inte är något rymdsnille, men jag kände hur jag åkte fram och tillbaka däruppe i det svarta. Kanske inte hela tiden, men under större delen av den. Storyn känns också realistisk. Ja, kanske inte överlevandet, men i övrigt. Manuset ter sig emellanåt smått krystat, men är samtidigt fullt accepterat. Med stundom starkt levererade repliker. Och soundtracket, som till en början ter sig ganska intetsägande byggs upp och stärker mot slutet alla känslointryck. Rymden är en väldigt vacker plats, visuellt tacksam för 3D-ögats perspektiv. Detta kan jag förstå, i övrigt är hajpen mest bara en hajp. Avslutningsvis, två frågor. Kan man verkligen se jordens lampor däruppifrån? Nog för att det är effektfull och snyggt, men kan man det? Och hur snabbt rör sig egentligen jorden när det är natt ena sekunden, och dag den andra? JJJ

prisoners

Jag såg en lovande trailer på en thriller med Hugh Jackman och Jake Gyllenhaal. Om barn som försvann. Det resulterade i ett biobesök, förmodligen ett av mina pinsammaste och mest absurda
besök någonsin. Prisoners (7/11) är alltså filmen om två familjer som firar Thanksgiving tillsammans.

Under dagen försvinner plötsligt de yngsta döttrarna från vardera familj, ingen vet vart de tagit vägen. Förutom att de lekt på en obehaglig husbil, vari en obehaglig yngling sitter, tidigare under dagen. De båda flickornas försvinnande leder till bärsärkagång och vi får följa föräldrarnas sätt att hantera situationen. Kanske främst genom fäderna och polisutredaren Lokis strategiska, och ostrategiska, tillvägagångssätt. Vad är absurt med detta kan man då tänka? Filmen har ju såväl en spännande story som en intressant rollista. Soundtracket kan man inte heller klaga på. Nej det komiska ligger i situationen ikring. Delvis min absurt morbida humor som inte tycktes villig att gå med på somliga smärtsamt komiska (och alltså därmed ganska dåliga) scener, bristande manus och det svenska fotot. Ja, ni vet sådär som svensk film kan filmas.. Tomma gator, genomskinliga filter och misär. Rollprestationer som inte övertygar mig. Kanske allra minst den som ska vara den där obehaglige. Den som ligger bakom hela bortförandet, som därmed är anledningen till att det sker. Fruktansvärt misstroget. Att åskådare i salongen också börjar utbrista kommentarer, eller som en , får hicka (!) är i sig absurt. Först småfnissas det bara. Så skrattar jag. Och kan inte sluta. Mitt i scenen där en av de mindre viktiga rollkaraktärerna begår självmord. Den som inte förstår att något i situationen är absurt, ja till den vet jag inte riktigt vad jag ska säga. Jag tycker också att det är synd att det hela blir så förutsägbart. Och idén med labyrinterna. Jag älskar den idén, men det verkar som att manusförfattarna fastnat just vid att det var en idé. Vägen från idé till praktiskt utförande har blivit lång. Nej, det här berörde bara till hälften. Får eventuellt ses om vid ett mindre absurt tillfälle, där filmen eventuellt kan komma till sin rätt. För vissa ögonblick var ju också bra. JJJ

thor: the dark world

Så var jag och Jessica och såg den efterlängtade Thor: The Dark World (31/10). I 3D. Och visst var det fint. Trevligt manus som emellanåt infiltrerats av små komiska sekvenser (som sig bör när det kommer till Marvel), intressant story och superhjälte-yra. Precis som jag älskar. Ändå kan jag inte låta bli att känna en storm av besvikelse. Kanske för att Thor trots allt inte är min favorithjälte. Även om jag nog ofta finner honom (och hans "bror") som just det, mina hjältar. Men faktum är att det går lite för långt med Asgard. Världen och rikedomen här glöms bort med fula utomjordiska spjutspetsliknande farkoster och ja, tråkigt foto överlag. Så mycket som vill sägas, men deras ord så få. Det mesta känns gjort. Effekterna överväldigar inte heller. Ändå finns det en smart kärna i denna plastigt överdådiga atmosfär. Röd vätska får det inledningsvis att kittla i kroppen, spänning och entusiasm. Det är snyggt, det är lovande. Denna känsla falnar något. För att få liv i enskilt snygga sekvenser och smarta drag. Sägas bör också att soundtracket lyfter efter någon genomlyssning eller två. För i ärlighetens namn var även denna inledningsvis en besvikelse. Kanske är det mina jämförelser med föregående soundtrack som här spelar roll, ett av de bästa soundtracken jag vet. Och det här med att försvinna i ett jordiskt lufthål, och komma till en annan naket avskalad värld. Det är smältbart snyggt. Sammantaget? Ja, nej, storyn har inte mycket att skylla på. Här är det paketet som fått sig en skavank. Ibland blir det bara för mycket. Men nog bör jag se om detta, och nog bör filmen slutligen hamna på min superhjältehylla i här hemma. JJJ

the butler

För ett par veckor sedan var min mamma och hälsade på. Då bjöd jag henne på ett biobesök i form av The Butler (29/10). Dramat där vi får möta Vita Husets svarte butler Cecil Gaines och vilken roll han kan ha spelat för avvecklingen av den amerikanska apartheiden.
Tyst, troget och tillitsfullt utför han sitt arbete. Smälter in i
tapeten. Hör inget av det sägs, och avbryter inte de politiska samtal som pågår. Historien är inspirerad av verkliga händelser i butlerns liv. Från att som pojke fått sin far brutalt mördad bland bomullsväxterna på slavfältet till att bli husslav och tjäna åtta av USA:s presidenter. Det är en vacker och emellanåt smärtsam skildring av ett liv och en åtskillnad mellan likasinnade människor som råkat födas med fel hudfärg. Och hur två världar, den rebelliska och den trofasta, kan förändra världen. Vilket sätt som kanske kan vara klokast att förändra världen på. Insiktsfullheten i detta att kunna påverka genom att vara pålitlig är nog det som slår hårdast i mig. Särskilt i ett samhälle som idag så starkt influeras av rasism. Genom att visa våra inre styrkor och i tysthet kamouflera åsikten och sundhet genom handlingen utifrån kontexten kan vi börja älska våra nästan. Våra röster kan göras tydliga på så många olika sätt, och dess inverkan på omgivningen kan på så vis växa. Olika platser kräver olika former av politiska handlingar, för butlern blir det genom tystnaden som kraften väcks. Och kanske är det just här den blir som mest effektfull. Ja, det är tänkvärt och aktuellt, utan att vara pretentiöst. Fotot är vackert och inspirerat av de färger som andra halvan av 1900-talet skildras allra helst. Något saknas emellertid, jag lyckas inte norpa åt mig känslan av vad. Men det spelar ingen roll, resultatet blir ändå fullt godkänt. JJJJ

den förste noah

Så var den här, den där första trailern till filmen om Noah. Jag tycker det ser intressant ut. Finns ju en risk att det kan bli krystat, apropå själva storyn. Men i mina ögon ser det både snyggt och lovande ut. Kan bli mäktigt tror jag. Jag tror på Aronofsky!

törnrosa

Jag älskar när det görs filmatiseringar av klassiska sagor. Nästa år kommer ytterligare en. Denna gång handlar det om Törnrosa. Eller den onda feen rättare sagt. Så beskrivs åtminstone ploten för Maleficent. Jag tror att den kan bli intressant. Och jag tror att det är en roll som Jolie faktiskt passar i. I alla fall för mig som inte är något direkt fan av henne. Resultatet? Ja, det återstår att se.