onsdag 30 oktober 2013

tre blå hjältar

Här kommer lite spridda skurar. Det mesta i vintrigt blått. Anledning till det? Ja, ingen om ni frågar mig. Slumpen talar för ödet. Något har premiär om någon vecka, annat nästa år. Inga måsten, men heller inga förlorare. Absolut inte. Intressanta kort sagt!




Fast jo. Visst är det väl lite svårt att inte tänka Tangled om Frozen.. 
Och de båda övriga är kanske främst intressanta på grund av Joel Kinnaman och Hailee Steinfeld.

x-men (a la 70-tal)


Trailer för nya X-men filmen har dykt upp på Youtube. Och visst ser det väl ganska intressant och fint ut? Jag säger bara en sak nu: ÅAAAAAAAHH!


Idag har också Thor: the dark world Sverigepremiär. Måste se. Snart.

lördag 12 oktober 2013

det var en gång en kompositör

Tanken har slagit mig att jag någon gång skulle vilja testa på att bli kompositör. Likt de förebilder som alltid spelar så vackert för mig. Hör. Häpna. Nå. Varför inte? Idag behövs det varken noter eller instrument för att skapa musik. Bara det finns en dator till hands så kan drömmar bli verklighet. Och det har ju faktiskt jag. En dator alltså. Att den kanske inte är gjord för sådana här viktiga ändamål är en helt annan sak.

Musik för mig är inspiration. En längtan att utveckla förmågor. Att ta stigen som leder till skogen. Molnen. Stormen. Där jag kan leta mig in i stora ekande rum. Låta väggarna fyllas av mönster och målningar. Sagolika berättelser som växer sig stora. Större. Så att även du, min vän, kan inspireras. Av känslan. Förtrollningen. Budskapet. Berättelsen. Verklighetens sanningar.

Faktum kvarstår att en film får liv genom sin musik. Lyfter. Flyger. Medan tystnad, den totala tystnaden, blir ett tomt skal. Ett material att falla tillbaka på. Det ordlösa inre som kräver koncentrerad perfektion för att kunna berätta samma historia. Tystnad är effektfull. Men den klarar sig inte själv. Inte som musiken. Röster behöver heller inte vara det måste som får filmen att effektfullt fladdra i skyn. Röster kan blekna, försvinna, drunkna. Dunkla ord. I denna djupa tystnad falnar förståelsen. Berättelsen. Berättandet. Tomrummen som frammanas. Mellanrum i vilka vi inte förstår berättelsens kärna. Budskapet. Kravlösa toner kan då sätta ord på känslan. Orden som tar vid när orden inte längre får liv. Det signum där allt talar.

Det sägs att jag är musikalisk. Därför ska jag nog en dag försöka bygga mig en liten koja i himlens hörn. En dag. Mellan himlavalven, musik och film. Det är kanske där man blir kreativ, lycklig. Fluffiga sköra moln. Flödande kreativitet. Forsande eufori. Ja.

fredag 11 oktober 2013

rush

Jag är dålig på att skriva och berätta om de olika filmer jag ser, kanske inte minst vad gäller biofilmerna. Så som jag en gång gjorde i min tidigare blogg. Därför tänkte jag nu skriva några rader om Rush, filmen som jag igår såg på närmsta biograf, tillsammans med ett par vänner.

Rush är alltså den där formel 1-filmen med Chris Hemsworth (Thor) och Daniel Brühl (Good Bye, Lenin!), om de båda rivalerna James Hunt och Niki Lauda. En rusig sak. Det är snyggt, välgjort och intressant. Fängslande. Ackompanjerat av vackra oljud. Ack. Vem säger väl nej tack till en vrålande livsfarlig motordriven mackapär? Och Hans Zimmers genialiska magi? Jag blir rusig och det kittlar i magen. Farten. Balansgången mellan liv och död. Adrenalinet. Fascinerad och livrädd. Jag gillar den underliggande tonen av att älska sin fiende. Drivkraften. På liv och på död. Verklighetens sköra tråd. Förmågan att bli nöjd med att klara de enstaka mål man bygger upp för sig själv. Avsaknaden av det slutgiltiga storhetsvansinnet. Mänsklighetens olikhet i ett faktum. Vackra 70-talsinfluenser är heller ej att förglömma. Jag vet att det är så oerhört vinklat från verklighetens händelser. Att det lämnar Laudas storhet åt sticket. Men jag får på riktigt en crush på Rush. Det här vill jag se igen! JJJJJ

söndag 6 oktober 2013

att bli nyfiken på

Här kommer fyra intressanta att bli nyfiken på. Bröderna Coens nya bland annat, verkar riktigt trevlig. Och The Railway Man.. verkar sorglig, vacker och snygg.