Den här vargen på Wall Street har fångat min uppmärksamhet under en längre tid. Så slutligen var det dags att se sanningen i vitögat, att möta denne besynnerlige fanbärare.
The Wolf of Wall Street (26/1) är en film som trots såväl kritiska blickar som tillägnade hyllningar driver på kulturen Wall Street. Det är en studie i människors våghalsighet och sorgligt uppblåsta egensinnighet, pengar och kvinnor. Studien i att äga begäret efter friheten, och girigheten. En studie nog så intressant. Martin Scorsese kan trots allt sin sak! Precis om jag alltid brukar säga. Och engagemang av alla de slag löper amok under tre timmars bråda konsumtion, på ont och på gott. Längden finner det emellertid inte seglivat. Gäspen avlöser inte gäspen och jag ser hur djupet avspeglar sig på ytan. Avgrunden som utvecklar aktning. Det djup som så många säger sig sakna. Sorgen som överväldigar när cp-skadade knarkstadier får det att göra ont i hjärtat. Av domen, avsaknaden av självinsikt. Som trots allt visar det verkliga i det skadade och miserabla i skeendet. Subjektiva inblickar och tillbakavinkningar får den mest fascinerade att vrida på magens innehåll. Denna sektliknande groteska verkstad som avlar fram girigbukar på löpande band. Olovligt oförlåtande mot sin egen självbevarelsedrift. Allt detta ryms, och plockas fram, under en välgjort, friserad mask, vars estetik formligen kramar ut genomtänkta bildsnitt, färgval och sekvenser. Spottar dem ut ur duken. Förblindar och utbrister briserande visuella kaos av ordning och struktur. Av estetiska skildringar som väcker det allra djupaste av mörker till liv, väcker det till osannolikt hopp. Se in i kameran och berättelsen du inte kan komma ifrån speglas tillbaka i rutan medan hurraropen och fantomen avbildas i bakgrunden. Och Leo, ack Leo, du får mig att acceptera din existens. Tack, ja varsågod. JJJJ
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar