hobbit: the desolation of smaug

2013 års sista besök på den lokala SF-biografen blev ingen mindre än Hobbit: the Desolation of Smaug (20/12). Här följer nu några ord om den, precis som vanligt. Först av allt måste ju sägas att det här överträffade förväntningarna efter första filmen. Med andra ord, klart mycket bättre film än det begynnande och oväntade äventyret. Jag älskar kärnan i berättelsen här, storyn är intressant och det blir än tydligare att den första etappen enbart är en transportsträcka. Jag fastnar emellertid vid det faktum att varje viktig händelse, eller sekvens för den som hellre vill, här är utdragen till max. Varje scen kramas ut till minsta droppe, vilket gör att jag som åskådare ibland blir uttråkad. Ja, så ser sanningens fenomen ut. Förmodligen hade det räckt att klippa ner somliga av dessa scener någon enstaka minut för att helheten inte skulle givit samma utdragna intryck. Och så var det detta med HFR. Detta beryktade. Första gången för min del. Erkännas bör att jag har en tendens att inte alltid se skillnad på sådant där, men jag tycker mig här se både fördelar och nackdelar. Bilden är verkligen skarpare, ögonen glittrar och jag finner ett skapligt djup och blir berörd. Samtidigt är det något som hoppar, som poppar. Ut ur duken. Ryckiga sekvenser. Effekterna som förlorar i längden. Det gillar jag inte, så jag håller andan. Samtidigt är detta något som tycks vara obligatoriskt i Tolkien-filmerna. Poppande soppande. Så jag låter intrycket smälta. Positivt då? Jag fullkomligt älskar sjöstaden! Snygg stad, tacksamt misärisk på film. Indeed. Jag kan ju heller inte låta bli att bli lite kär i Bard. Och i alvakrobatik. Även om Legolas tycks vara en tjurig och alltför blond liten ninjasoldat. Och när Cumberbatchs röst väcker mig mitt i allt drakgeggande blir jag varm i själen. Och när hans fula orangea ögon ger sken av att vara något annat, något vi känner till mycket väl. Ja, då blir allt en smart melodi att fortsätta dansa till. Som gör att vi om mindre än ett år återigen säger hej! JJJJ