12 years a slave

2014. 12 years a slave (4/1). Årets första biofilm. 12 år av slaveri. En stor film, på många sätt. Den har allt, men ändå inte. Känner mig fullständigt nedslagen av det vackra fotot. Det framstår som just så genomtänkt som mitt visuella öga älskar. Bara för att nämna ett exempel. Ett enstaka klipp. En överblickande sekvens av gården: vänster sida av bilden, vänligt inramad av gyllene snittet, ser vi hur vår slav arbetar. Medan sekvensen rullar börjar det röra sig i andra delar av bilden, i andra delar som inramas av snittet. Då det börjar röra sig på ett ställe reagerar ögonen och vi upptäcker fler slavar som arbetar. Gör olika sysslor. Det fascinerande är att de egentligen hela tiden varit där, men att filmmakaren sett till att vi upptäcker en grupp, ett ställe, i taget. Det är fullkomligt genialiskt. Vackra trädscener. Vackra sekvenser överlag. Och ordlösa scener där skådespelare väller över av känsla. Överväldigas av alla former av känsla. Det kallar jag skådespel. Emellanåt slår manus som en sten, citat som skulle kunna vara motton för livet. Men samtidigt är allt så tomt, så tvivelaktigt. Det är en stor film, älskad av många (om man utgår från antalet kritikerrosor och biobesökare vill säga). Men trots allt detta fina finner jag, med viss tyngd, en skepsis. Faktorer som inte känns trovärdiga, halkande händelser och sekvenser som uppenbarligen skulle kunna bearbetats. Tvära kast till det alltför vänliga och overkliga. Jag har svårt för sådant. Historien lyckas inte fastna. Lyckas inte smälta fast och brännmärka mitt hjärta, för att bäras med för evigt. Får man plastliknande linjära vulkaner i ryggen om man blir piskad? Är den mest skräckinjagande slavdrivaren på mils avstånd bara en fyllebult som man nästan skulle kunna springa iväg från? Den värsta av de värsta skulle nog bete sig värre. Torrlagd vass. Men nog älskar jag castingen. Benedict är en drygrip! Fantastiske Fassbender ger Walzsvibbar. Och Ejiofor behöver inte säga ett ord, ändå besitter han smärtan. I foten. I händerna. I sången! Den ende som inte tillfredsställer är Pitt, Brad Pitt. Attans för den mannen! JJJJ

Apropå händer. I den fullsatta salongen råkar jag hamna bredvid en man, eller en yngling var det väl snarare, med störigt vackra händer. Jag vet inte om jag brukar reagera på det vackra i denna kroppsdel, har inte tänkt på det förut, men något fångade min vänstra ögonvrå under filmens mer sega sekvenser. Kanske berodde det bara på att han inte kunde hålla dem still. Att han inte kunde göra det, så att jag kunde undgå dem, det är för mig en gåta! Kan inte låta bli att bli nyfiken på människan bakom. Konstig upplevelse, indeed! Allra helst efter nattens bisarra dröm.