the secret life of walter mitty

Jag har oerhörda svårigheter för Ben Stiller. Trots det valde jag att följa en vän till biografen, för en stunds lugn och för att vila mitt öga på snygga The Secret life of Walter Mitty (2/1). Erkännas bör att det här är något av det bästa Stiller gjort. Cred ska gå till den mannen, eftersom det i fallet Mitty även är han själv som agerat regissör. Frågan är dock vilken måttstock som ligger till grund i förhållande till annat som gjorts och hur det påverkar mitt ställningstagande; min åsikt om Stiller och hans faktiska begåvning. Den frågan kommer jag inte finna något svar på här. Som konstverk är de drömska vyerna dock sammanflätade i stilistiskt snygga konstruktioner. Visuella inramningar som fattar tag och som till och med överväldigar. Miljöresearcher som blomstrar. I övrigt? Utdragna, långdragna, svårdragna sekvenser. Känslan besitter fart då vi flyger fram på en long board. Då kunskapen i det faktiska trots allt står att finna. Kärnan för händelserna avspeglas i ett svagt och klichéartat faktum. Fruktansvärda och näsvisa nätdejtingsspindlar, bebisaktiga redaktörer och oförklarliga kartläggningar. Obskyra utkast som tillsammans ger förvirrade intryck, osmakliga bihang som fastnar på min näthinna. Innehållsrikt är fattigt, och det mest intresseväckande är troligtvis Sean Penn. Vagt synlig i något bortanför det pretentiösa. Det som faller utanför det bottenlösa. Några få tankar må väckas, må fördjupas i ett vidvinkelperspektiv. Men ack vad Stiller förblir i mitt universums mörka vrå. Ett visuellt skådespel faller för landet lagom. Och erkännas bör, det här är ett fruktansvärt dåligt slut på en lagom fin berättelse. JJJ