mandela: long walk to freedom

Vanligtvis undviker jag biografer på helgtid, eftersom det alltid är skönare när det är lite mindre folk i salongerna. Av alla mått att döma dyker det emellertid upp tillfällen då helgerna får fungera som substitut för vardagsbesöken. Det här var en sådan gång. Mandela: Long Walk to Freedom (31/1) är den senaste filmatiseringen av allas vår Nelson Mandela. Bara en knapp månad tidigare fick han lämna jordelivet. Därmed kan vi, utan svårighet, säga att filmen är klart aktuell. Så hur reagerar jag då på denna film? Ptja.. som film måste sägas att detta är.. för mycket. På flera sätt. Det splittrade intrycket brännmärker helheten. Berg och dalbanan får det att staka sig som om det hela vore en rastlös flod. Skildringarna som tvekar mellan dokumentära sekvenser och överdramatiserade aktioner. Skildringar som vill få mig att skrika i frustration. Samtidigt finns de där, korta korta glimtar av djupa stunder, sekunder som rör vid hjärtat och får det att vibrera. Enigheten mellan dessa fragment är dock sällsynt, men jag kommer på mig själv med att följsamt glida med i berg och dalbanan samtidigt som något i mig gastar. Skriker ut fasan inför det outtalade och abrupta i att inte knyta banden mellan det som ger liv och det som fångar det. Den visuella tomheten. Det som flätar samman varje tråd i väven. Jag saknar något. Utöver accepterade skådespel, knytnävar, tysthet och höjda röster. Stapplande kvaliteter. Mannen, myten, legenden. Och trots att vi får möta så många, och så olika, sidor av Mandela krasar drömmen, och splattret av det som blir kvar får sakta soppas samman till en liten hög för att kunna smältas. Men nog vill somliga citat gärna ryckas ur sitt sammanhang. Bindas samman för att sväva ut i filosofisk förundran. Samtidigt som annat vill sparkas bort till skogen, bortanför den. Jag finner mig sittandes till ljuset är tänt, de allra sista sluttexterna rullar förbi innan jag tar på mig jackan och vi lämnar rummet, salongen, bakom oss. Bono. U2. Ordinary Love. Soundtrack som följer på. Det är ingen hemlighet att soundtracken är det som ofta fångar min själ. Och här, nu, blir jag mottaglig för det mesta. Afrikanska hjärtan. Och mina tusen tankar rusar fritt. Berikningens makt. JJJ

I have walked a long walk to freedom. It has been a lonely road, and it is not over yet. I know that my country, was not made to be a land of hatred. No one is born hating another person because the color of his skin. People learn to hate. They can be taught to love, for love comes more naturally to the human heart.