a little something for the year to come

Japp. Då har jag kikat lite på trailers igen. Och här kommer några droppar i havet som kan vara intressanta att följa upp. Snyggt ska're va.

Den nya filmen om Mandela vill jag såklart se..

Familjedrama med en hel hög bekantingar. Bland andra Cumberbatch.

Snygg vampyrkärlek? Tilda Swinton och Tom "Loki" Hiddleston. Ser intressant ut. 
Trots att jag egentligen inte är ett fan av vampyrsläktet.

Boktjuven. Jag har inte läst den, men hört talas om den. Kanske blir det lite bokläsning. 
Annars ser ju filmen ganska fin ut i sig själv.

Captain America blir garanterat en av 2014 års måsten.

En ny Hunger Games? Ser lite lovande ut. Ska ta och läsa böckerna tror jag.

Wally Pfister har arbetat en del med fine Christopher Nolan. Nu regisserar han på egen hand. Och ingen mindre än Johnny Depp dyker upp vid hans sida. Äntligen utan Burton. Ska bli riktigt spännande att se resultatet!

Och så lite mer storslagen science fiction. Jomen visst vill jag väl se det här.

spindel-teaser

Herrejösses! Första trailern för kommande spindelmannenfilmen har dykt upp. Och jag måste erkänna att det ser riktigt snyggt ut. Kanske någon extra hand på vissa effekter behövs. Men. Fruktansvärt lovande! Älskar verkligen denne nye fantastiske spindelman. Så, jahopp. Bara att vänta in filmen nu då. En eeevighet.. En kort sekund?

hunger games: catching fire

Wohoo! Nu har jag äntligen sett Hunger Games: Catching Fire (27/11). En vecka efter premiären, men ack på så vis slapp jag ju de hysteriska barnen. Efter ett och ett halvt års väntan, en väntan som känts som en hel evighet, var det alltså äntligen dags. Eftersom första filmen hastar igenom mycket och på många plan egentligen är ganska b, såg jag med viss nervositet och en aldrig sinande längtan fram emot den här nummer två. Inte minst för att bok nummer två är så mycket bättre än den första. Och då bör sägas att den första inte direkt är dålig. Särskilt lovande blev det när jag insåg att det skulle ske ett regiskifte och att Francis Lawrence nu skulle stå för regin. Denne Lawrence som jag sedan tidigare insett faktiskt skapar relativt vetiga filmer (bland annat Water for Elephants, I Am Legend). Hans filmer brukar vara skapligt bra. Kanske särskilt utifrån det visuella perspektivet, vilket som ni vet betyder mycket för mig och för att en film i mina ögon ska ses som bra. Men skulle resultatet leva upp till förväntningarna? Svaret är enkelt. Jag kan faktiskt inte svara annat än ja på den frågan! Fotot är verkligen så genomtänkt som jag anade att det skulle vara, vissa scener är nästan vackrare än jag kunnat föreställa mig. Att visualisera text till bild såsom adaptioner av det här slaget gör finner många fördelar, eftersom man på många sätt kan visa olika företeelser så mycket klarare. Förmågan att berätta utifrån ett annat perspektiv skakar liv i det tyst sagda. Flertalet av oss som läst en bok och sedan sett en filmatisering av denna bok finner väl oftast att boken var så mycket bättre än filmen. Men här känner jag att man lyckats göra skillnad på, och samtidigt funnit närheten till, det som är kärnan i berättelsen. Det absoluta. Det viktiga. Det avgörande. Bildsekvenser som bländande bläddrar förbi. Det är en känsla att leva länge på. Men så, var det något som inte var bra? Ja nyper man lite på ytan spricker den upp ibland. Några scener känner jag kan bli särskilt teatrala, sceniskt byggda med en känsla som inte flyter fullt naturligt. Samtidigt är detta tilltalande effektivt, särskilt då storyn till vissa delar förmedlar just ett sådant budskap. Fiktionen kontra verkligheten. En estetisk visionär. Och jag kan nästan känna Snows blodstinkande rosor dofta. Skådespelarna gör bra ifrån sig, minst överväldigad blir jag väl kanske av Finnicks stelt plastiga leende, men som på så många plan bevisar The Capitols förgörande inflytande. Fina fina Finnick. Johannas hysteriska skrik, att tjejen är arg kan jag ju förstå. Men så tjejigt arg hade jag nog aldrig inbillat mig. Lawrence den yngre och mister Hutcherson gör faktiskt så fint ifrån sig. Bästa Jlaw! Och du farligt oskyldige. Peeta, jordens all godhet personifierad. Samlad i en individ. Ack alla dessa märkta, trasiga själar. Finaste Mags. Haymitch! Effie! Plutarch Heavensbee. Sagolika James Newton Howard. Älskar, älskar kostymeringen! Älskar det betydelsebärande djupet. Älskar att känna igen manus från boken. Det som spräcker barriärer. Den smarta  återkopplingen. Nej det blev inte mycket negativt här. Två timmar känns som två minuter, sakta flygande mockingjays utan alltför förhastade blahan. Effekterna av dimman  är nog det som gör mig mest besviken egentligen. Vita häxvårtor var kanske inte riktigt vad jag väntade mig av en dimma som får kroppen att rycka och förlamas. Såsom Peetas ansikte till exempel.
Och smörjningen? Fåglarna? Blurret? Avsaknaden av tavlorna
och kvinnorna i skogen. Flätade hår ena sekunden för att vara utsläppta nästa. De hastigas död. Tiden som rann ut. Och vad jag inte kan förstå, att Katniss aldrig berättar för någon om Cinna. Varken i boken eller här, i filmen. Borde inte det vara naturligt att berätta, att skrika ut? Men ja, man kan aldrig vara nöjd med allt. Att få med allt från en bok är också gruvligt svårt. Det ska man heller inte kunna. Och själva dimman? Ja den är ju ändå gruvligt snygg. Och jag ler. Men inte för att det är skrattretande dåligt. Nej, jag blir bara så glad att det jag var så orolig över blev så bra. Nästan topp. Snudd på fantastiskt. Tack Francis Lawrence! Skit vad jag längtar till de nästa två. Kan tiden inte bara gå? JJJJJ

the counselor

Så såg vi den efterlängtade The Counselor (21/11). Förväntningarna levdes väl inte fullt ut. Men ja, jo jag tyckte faktiskt att den var bra. Trots att den inledande timmen var mycket fragmentarisk och att jag som åskådare inte alltid förstod helheten, att lyckas följa med mellan alla raderna. Dolda som synliga. Så väcktes nyfikenheten och viljan att veta fortsättningen. Det är ju ofta en anledning till att en film blir lite extra intressant. Egenskaperna som gör det värt att ses igen. Det mellan raderna dolda, det mystiska och undrande. Frågorna. Fotot då? Ja, såklart genomtänkt och vackert. Otroligt fascinerande dödsscener för min morbida själ fanns likaså. I ärlighetens namn är dessa de kanske bästa och mest stålsättande scenerna i filmen över huvud taget. Jag kan väl tycka att det överlag är lite mycket sexsnack och att man bitvis gärna skulle vilja få handlingen att kännas mer trovärdig. Samtidigt är det just vad den är, trovärdig alltså. Inbitet och välspelat. Sedan kan jag väl inte direkt säga att Cameron Diaz eller Penelope Cruz är superroliga i sina tvistade, och lagom motstående karaktärer. Men ptja. Nog överlever man dem också. Bardem går hem. Och Fassbender i slutscenen kan jag fortfarande inte sluta fascineras av. Så, det var några få och något litet att säga här och nu. Kommer att se om det här, kanske allra mest för att reda ut om mitt intryck stämt. Om jag förstår mer vid en upprepning eller om det faktiskt bara är osammanhängande dåligt. För skillnaden däremellan är det som förvandlar a till o. Men tills dess, ja tills dess låter jag betyget förbli osänkt. JJJJ

sjukligt inspirerad

Idag har jag tittat på massa olika klipp om, och med, olika kompositörer. Sjukt begåvat folk som skapar sjukligt snygga soundtrack. Och jag blir sjukligt inspirerad. Både att skapa film och musik. Crazy indeed!

Här följer några utvalda klipp..

ender's game

Igår kände jag att jag behövde lite pepp. Därför tog jag en liten tur till filmstaden här i stan, för att se Ender's game (14/11). En fortsättning på rymd-temat kan man säga. Även denna gång verkade jag ha lyckats pricka in en tid och en film dit många valt att gå själva. Detta stärker mitt självförtroende att gå själv på bio. Det gillar jag, mycket! Men så, hur var då denna Ender's game? Ja, helt okej om ni frågar mig. Kanske något desperata rollprestationer och lite väl mycket TV-spelsformalia. Men ärligt, jag ryser när jag ser ungar göra formationer och, ackompanjerade av ett snyggt soundtrack, svävar fram i en stor bubbla med lutande spelkuber. Att vapnen resulterar i att man fryser till is för en stund känns också lite sådär lagom trevligt. Ja, trevligt är nog det ord som kan sammanfatta filmen överlag. Mitt intresse hålls vid liv trots att jag inte är överväldigad av varken skådespelare, karaktärer eller rollprestationer. Som denne Moises Arias, hjälp vilken icke-obehaglig person. Kunde varit betydligt bättre castad. Men ack så snygga en del andra sekvenser är. Som ägget i skeppets vrak. Och hur smart det återkopplas till tidigare skeenden i filmen. Jag undrar emellertid över det här med att barnen inte ska bete sig som barn, det har jag svårare för. Varför måste det vara så? Jag vet att det hela har baserats på en bok med samma namn, jag vet inte vad som plockats bort ur denna bok. Jag förstår den fiktiva normen att barnen är så mycket smartare och att man därför vill utnyttja dem. Men ack, jag är glad att jag inte läst denna bok. Då hade denna film förmodligen känts betydligt sämre. Om inte känslorna däri lyckats påvisa något helt annat. Något oerhört otydligt. Svar nej, ingen ny Hunger Games. JJJ

gravity

Gravity (11/11) är filmen som tycks vara på allas läppar det senaste, åtminstone vad gäller filmfolkets läppar. Eftersom jag inte fick med mig någon som var intresserad av att se den bestämde jag mig för att kila iväg ensam till biografen, vilket en gång för alla gav mig insikten om hur skönt det faktiskt är att gå på bio själv. Det tycktes vara flera andra som tänkt precis samma sak, jag räknade till inte mindre än fem personer, utöver mig själv, som gått själva. Det har jag aldrig varit med om förr. Men så till filmen då, var den sådär bra som hajpen påtalat? Både ja och nej. I ärlighetens namn fick jag det bekräftat att filmer där man bara svävar runt i rymden är ganska tråkiga. Och Sandra Bullock, huvudrollsinnehavaren (ja, visserligen inte så många karaktärer överlag), är fortfarande ingen favorit. Men attans att det faktiskt är den bästa filmen jag sett i 3D. Den och Life of Pi toppar minst sagt 3D-listan. Sjukt snyggt gjort, snygga effekter och kändes fullt realistiskt. Sedan är det klart att jag inte är något rymdsnille, men jag kände hur jag åkte fram och tillbaka däruppe i det svarta. Kanske inte hela tiden, men under större delen av den. Storyn känns också realistisk. Ja, kanske inte överlevandet, men i övrigt. Manuset ter sig emellanåt smått krystat, men är samtidigt fullt accepterat. Med stundom starkt levererade repliker. Och soundtracket, som till en början ter sig ganska intetsägande byggs upp och stärker mot slutet alla känslointryck. Rymden är en väldigt vacker plats, visuellt tacksam för 3D-ögats perspektiv. Detta kan jag förstå, i övrigt är hajpen mest bara en hajp. Avslutningsvis, två frågor. Kan man verkligen se jordens lampor däruppifrån? Nog för att det är effektfull och snyggt, men kan man det? Och hur snabbt rör sig egentligen jorden när det är natt ena sekunden, och dag den andra? JJJ

prisoners

Jag såg en lovande trailer på en thriller med Hugh Jackman och Jake Gyllenhaal. Om barn som försvann. Det resulterade i ett biobesök, förmodligen ett av mina pinsammaste och mest absurda
besök någonsin. Prisoners (7/11) är alltså filmen om två familjer som firar Thanksgiving tillsammans.

Under dagen försvinner plötsligt de yngsta döttrarna från vardera familj, ingen vet vart de tagit vägen. Förutom att de lekt på en obehaglig husbil, vari en obehaglig yngling sitter, tidigare under dagen. De båda flickornas försvinnande leder till bärsärkagång och vi får följa föräldrarnas sätt att hantera situationen. Kanske främst genom fäderna och polisutredaren Lokis strategiska, och ostrategiska, tillvägagångssätt. Vad är absurt med detta kan man då tänka? Filmen har ju såväl en spännande story som en intressant rollista. Soundtracket kan man inte heller klaga på. Nej det komiska ligger i situationen ikring. Delvis min absurt morbida humor som inte tycktes villig att gå med på somliga smärtsamt komiska (och alltså därmed ganska dåliga) scener, bristande manus och det svenska fotot. Ja, ni vet sådär som svensk film kan filmas.. Tomma gator, genomskinliga filter och misär. Rollprestationer som inte övertygar mig. Kanske allra minst den som ska vara den där obehaglige. Den som ligger bakom hela bortförandet, som därmed är anledningen till att det sker. Fruktansvärt misstroget. Att åskådare i salongen också börjar utbrista kommentarer, eller som en , får hicka (!) är i sig absurt. Först småfnissas det bara. Så skrattar jag. Och kan inte sluta. Mitt i scenen där en av de mindre viktiga rollkaraktärerna begår självmord. Den som inte förstår att något i situationen är absurt, ja till den vet jag inte riktigt vad jag ska säga. Jag tycker också att det är synd att det hela blir så förutsägbart. Och idén med labyrinterna. Jag älskar den idén, men det verkar som att manusförfattarna fastnat just vid att det var en idé. Vägen från idé till praktiskt utförande har blivit lång. Nej, det här berörde bara till hälften. Får eventuellt ses om vid ett mindre absurt tillfälle, där filmen eventuellt kan komma till sin rätt. För vissa ögonblick var ju också bra. JJJ

thor: the dark world

Så var jag och Jessica och såg den efterlängtade Thor: The Dark World (31/10). I 3D. Och visst var det fint. Trevligt manus som emellanåt infiltrerats av små komiska sekvenser (som sig bör när det kommer till Marvel), intressant story och superhjälte-yra. Precis som jag älskar. Ändå kan jag inte låta bli att känna en storm av besvikelse. Kanske för att Thor trots allt inte är min favorithjälte. Även om jag nog ofta finner honom (och hans "bror") som just det, mina hjältar. Men faktum är att det går lite för långt med Asgard. Världen och rikedomen här glöms bort med fula utomjordiska spjutspetsliknande farkoster och ja, tråkigt foto överlag. Så mycket som vill sägas, men deras ord så få. Det mesta känns gjort. Effekterna överväldigar inte heller. Ändå finns det en smart kärna i denna plastigt överdådiga atmosfär. Röd vätska får det inledningsvis att kittla i kroppen, spänning och entusiasm. Det är snyggt, det är lovande. Denna känsla falnar något. För att få liv i enskilt snygga sekvenser och smarta drag. Sägas bör också att soundtracket lyfter efter någon genomlyssning eller två. För i ärlighetens namn var även denna inledningsvis en besvikelse. Kanske är det mina jämförelser med föregående soundtrack som här spelar roll, ett av de bästa soundtracken jag vet. Och det här med att försvinna i ett jordiskt lufthål, och komma till en annan naket avskalad värld. Det är smältbart snyggt. Sammantaget? Ja, nej, storyn har inte mycket att skylla på. Här är det paketet som fått sig en skavank. Ibland blir det bara för mycket. Men nog bör jag se om detta, och nog bör filmen slutligen hamna på min superhjältehylla i här hemma. JJJ

the butler

För ett par veckor sedan var min mamma och hälsade på. Då bjöd jag henne på ett biobesök i form av The Butler (29/10). Dramat där vi får möta Vita Husets svarte butler Cecil Gaines och vilken roll han kan ha spelat för avvecklingen av den amerikanska apartheiden.
Tyst, troget och tillitsfullt utför han sitt arbete. Smälter in i
tapeten. Hör inget av det sägs, och avbryter inte de politiska samtal som pågår. Historien är inspirerad av verkliga händelser i butlerns liv. Från att som pojke fått sin far brutalt mördad bland bomullsväxterna på slavfältet till att bli husslav och tjäna åtta av USA:s presidenter. Det är en vacker och emellanåt smärtsam skildring av ett liv och en åtskillnad mellan likasinnade människor som råkat födas med fel hudfärg. Och hur två världar, den rebelliska och den trofasta, kan förändra världen. Vilket sätt som kanske kan vara klokast att förändra världen på. Insiktsfullheten i detta att kunna påverka genom att vara pålitlig är nog det som slår hårdast i mig. Särskilt i ett samhälle som idag så starkt influeras av rasism. Genom att visa våra inre styrkor och i tysthet kamouflera åsikten och sundhet genom handlingen utifrån kontexten kan vi börja älska våra nästan. Våra röster kan göras tydliga på så många olika sätt, och dess inverkan på omgivningen kan på så vis växa. Olika platser kräver olika former av politiska handlingar, för butlern blir det genom tystnaden som kraften väcks. Och kanske är det just här den blir som mest effektfull. Ja, det är tänkvärt och aktuellt, utan att vara pretentiöst. Fotot är vackert och inspirerat av de färger som andra halvan av 1900-talet skildras allra helst. Något saknas emellertid, jag lyckas inte norpa åt mig känslan av vad. Men det spelar ingen roll, resultatet blir ändå fullt godkänt. JJJJ

den förste noah

Så var den här, den där första trailern till filmen om Noah. Jag tycker det ser intressant ut. Finns ju en risk att det kan bli krystat, apropå själva storyn. Men i mina ögon ser det både snyggt och lovande ut. Kan bli mäktigt tror jag. Jag tror på Aronofsky!

törnrosa

Jag älskar när det görs filmatiseringar av klassiska sagor. Nästa år kommer ytterligare en. Denna gång handlar det om Törnrosa. Eller den onda feen rättare sagt. Så beskrivs åtminstone ploten för Maleficent. Jag tror att den kan bli intressant. Och jag tror att det är en roll som Jolie faktiskt passar i. I alla fall för mig som inte är något direkt fan av henne. Resultatet? Ja, det återstår att se.

tre blå hjältar

Här kommer lite spridda skurar. Det mesta i vintrigt blått. Anledning till det? Ja, ingen om ni frågar mig. Slumpen talar för ödet. Något har premiär om någon vecka, annat nästa år. Inga måsten, men heller inga förlorare. Absolut inte. Intressanta kort sagt!

Fast jo. Visst är det väl lite svårt att inte tänka Tangled om Frozen.. 
Och de båda övriga är kanske främst intressanta på grund av Joel Kinnaman och Hailee Steinfeld.

x-men (a la 70-tal)

Trailer för nya X-men filmen har dykt upp på Youtube. Och visst ser det väl ganska intressant och fint ut? Jag säger bara en sak nu: ÅAAAAAAAHH!

Idag har också Thor: the dark world Sverigepremiär. Måste se. Snart.

det var en gång en kompositör

Tanken har slagit mig att jag någon gång skulle vilja testa på att bli kompositör. Likt de förebilder som alltid spelar så vackert för mig. Hör. Häpna. Nå. Varför inte? Idag behövs det varken noter eller instrument för att skapa musik. Bara det finns en dator till hands så kan drömmar bli verklighet. Och det har ju faktiskt jag. En dator alltså. Att den kanske inte är gjord för sådana här viktiga ändamål är en helt annan sak.

Musik för mig är inspiration. En längtan att utveckla förmågor. Att ta stigen som leder till skogen. Molnen. Stormen. Där jag kan leta mig in i stora ekande rum. Låta väggarna fyllas av mönster och målningar. Sagolika berättelser som växer sig stora. Större. Så att även du, min vän, kan inspireras. Av känslan. Förtrollningen. Budskapet. Berättelsen. Verklighetens sanningar.

Faktum kvarstår att en film får liv genom sin musik. Lyfter. Flyger. Medan tystnad, den totala tystnaden, blir ett tomt skal. Ett material att falla tillbaka på. Det ordlösa inre som kräver koncentrerad perfektion för att kunna berätta samma historia. Tystnad är effektfull. Men den klarar sig inte själv. Inte som musiken. Röster behöver heller inte vara det måste som får filmen att effektfullt fladdra i skyn. Röster kan blekna, försvinna, drunkna. Dunkla ord. I denna djupa tystnad falnar förståelsen. Berättelsen. Berättandet. Tomrummen som frammanas. Mellanrum i vilka vi inte förstår berättelsens kärna. Budskapet. Kravlösa toner kan då sätta ord på känslan. Orden som tar vid när orden inte längre får liv. Det signum där allt talar.

Det sägs att jag är musikalisk. Därför ska jag nog en dag försöka bygga mig en liten koja i himlens hörn. En dag. Mellan himlavalven, musik och film. Det är kanske där man blir kreativ, lycklig. Fluffiga sköra moln. Flödande kreativitet. Forsande eufori. Ja.

rush

Jag är dålig på att skriva och berätta om de olika filmer jag ser, kanske inte minst vad gäller biofilmerna. Så som jag en gång gjorde i min tidigare blogg. Därför tänkte jag nu skriva några rader om Rush, filmen som jag igår såg på närmsta biograf, tillsammans med ett par vänner.

Rush är alltså den där formel 1-filmen med Chris Hemsworth (Thor) och Daniel Brühl (Good Bye, Lenin!), om de båda rivalerna James Hunt och Niki Lauda. En rusig sak. Det är snyggt, välgjort och intressant. Fängslande. Ackompanjerat av vackra oljud. Ack. Vem säger väl nej tack till en vrålande livsfarlig motordriven mackapär? Och Hans Zimmers genialiska magi? Jag blir rusig och det kittlar i magen. Farten. Balansgången mellan liv och död. Adrenalinet. Fascinerad och livrädd. Jag gillar den underliggande tonen av att älska sin fiende. Drivkraften. På liv och på död. Verklighetens sköra tråd. Förmågan att bli nöjd med att klara de enstaka mål man bygger upp för sig själv. Avsaknaden av det slutgiltiga storhetsvansinnet. Mänsklighetens olikhet i ett faktum. Vackra 70-talsinfluenser är heller ej att förglömma. Jag vet att det är så oerhört vinklat från verklighetens händelser. Att det lämnar Laudas storhet åt sticket. Men jag får på riktigt en crush på Rush. Det här vill jag se igen! JJJJJ

att bli nyfiken på

Här kommer fyra intressanta att bli nyfiken på. Bröderna Coens nya bland annat, verkar riktigt trevlig. Och The Railway Man.. verkar sorglig, vacker och snygg.

den som gör filmen

Någon kanske undrar varför jag inte favoriserar några regissörer. Jag gör ju det med filmer såväl som med skådespelare och kompositörer. Svaret är enkelt, men samtidigt diffust. Det finns regissörer vars stilar jag älskar. Sagolika verk utförda med genialisk rikedom. Men ofta är samtliga filmer i respektive arkiv inte fulländade. Små penseldrag som saknas för att tavlan ska bli komplett. Nyanser som hamnade där bakom, i skuggan. Det gör att favoritfilmerna ofta är skapade av olika regissörer. Inom olika genrer. Faktum kvarstår emellertid att intresset för specifika underverk är mer slående än andra. Mer taktfasta och trygga. Som gör mig mer intresserad av den ena än den andra. Kvaliteter som jag ser upp till och inspireras särskilt mycket av. Gudar att influera i mina drömmars paradis. Tillitsfullt följer jag dem med häpnad och letar successivt efter fler band, trådar att fästa mina krokar i. För de finns, ohja, de finns!

utan depp

Har ni sett trailern för nya filmen av Jean-Pierre Jeunet? Den med bland andra Helena Bonham Carter. Utan sin Burton. Och utan Johnny Depp. Verkar otroligt fin. Mysig. Sevärd tror jag!

noah

En av de filmer som ska komma nästa år är Noah. Den känns intressant på något vis. Många av oss känner väl kanske till den där berättelsen om Noah och båten, som räddade honom och världens djur när jorden översvämmades. Att Darren Aronofsky är den som står för regin gör att min nyfikenhet väcks än mer. Det Aronofsky rör vid brukar i princip alltid bli intressant. Obehagligt snyggt och träffsäkert tycks vara hans signum. Jag hoppas och tror starkt på att det här kommer att bli fint. Och se bara kostymen. Jag älskar potatissäcks-syndromet. Så nu väntar jag. Och längtar. Kanske kommer det en trailer snart?

mitt intresse är fångat

Jag har snappat upp en del trailers under sommaren, här är ett urval på kommande filmer som jag tycker verkar klart lovande. Något att peppa för och se fram emot nu när höstmörkret närmar sig.

Och den kanske mest lovande tv-serien.. Minsann.

do what you love, and love what you do

Som du märker är den här bloggen ny. En utveckling av dorkish delight, men med ett större fokus på min vävstols guldtråd: film. Det sägs att man ska leva för drömmen. Ni som känner mig vet att jag är en filmnörd och att jag mer än gärna skulle vilja ha ett yrkesverksamt liv inom denna bransch. Bloggen du nu läser är ett sätt att dela med mig av denna dröm, mina tankar och den väg jag går. Vägen som kan kopplas till duken. Det handlar om biofilmer jag ser, böcker jag läser, människor jag möter och hur fånigt lycklig en människa kan bli när man är riktigt riktigt insnöad i något.