ender's game

Igår kände jag att jag behövde lite pepp. Därför tog jag en liten tur till filmstaden här i stan, för att se Ender's game (14/11). En fortsättning på rymd-temat kan man säga. Även denna gång verkade jag ha lyckats pricka in en tid och en film dit många valt att gå själva. Detta stärker mitt självförtroende att gå själv på bio. Det gillar jag, mycket! Men så, hur var då denna Ender's game? Ja, helt okej om ni frågar mig. Kanske något desperata rollprestationer och lite väl mycket TV-spelsformalia. Men ärligt, jag ryser när jag ser ungar göra formationer och, ackompanjerade av ett snyggt soundtrack, svävar fram i en stor bubbla med lutande spelkuber. Att vapnen resulterar i att man fryser till is för en stund känns också lite sådär lagom trevligt. Ja, trevligt är nog det ord som kan sammanfatta filmen överlag. Mitt intresse hålls vid liv trots att jag inte är överväldigad av varken skådespelare, karaktärer eller rollprestationer. Som denne Moises Arias, hjälp vilken icke-obehaglig person. Kunde varit betydligt bättre castad. Men ack så snygga en del andra sekvenser är. Som ägget i skeppets vrak. Och hur smart det återkopplas till tidigare skeenden i filmen. Jag undrar emellertid över det här med att barnen inte ska bete sig som barn, det har jag svårare för. Varför måste det vara så? Jag vet att det hela har baserats på en bok med samma namn, jag vet inte vad som plockats bort ur denna bok. Jag förstår den fiktiva normen att barnen är så mycket smartare och att man därför vill utnyttja dem. Men ack, jag är glad att jag inte läst denna bok. Då hade denna film förmodligen känts betydligt sämre. Om inte känslorna däri lyckats påvisa något helt annat. Något oerhört otydligt. Svar nej, ingen ny Hunger Games. JJJ