besök någonsin. Prisoners (7/11) är alltså filmen om två familjer som firar Thanksgiving tillsammans.
Under dagen försvinner plötsligt de yngsta döttrarna från vardera familj, ingen vet vart de tagit vägen. Förutom att de lekt på en obehaglig husbil, vari en obehaglig yngling sitter, tidigare under dagen. De båda flickornas försvinnande leder till bärsärkagång och vi får följa föräldrarnas sätt att hantera situationen. Kanske främst genom fäderna och polisutredaren Lokis strategiska, och ostrategiska, tillvägagångssätt. Vad är absurt med detta kan man då tänka? Filmen har ju såväl en spännande story som en intressant rollista. Soundtracket kan man inte heller klaga på. Nej det komiska ligger i situationen ikring. Delvis min absurt morbida humor som inte tycktes villig att gå med på somliga smärtsamt komiska (och alltså därmed ganska dåliga) scener, bristande manus och det svenska fotot. Ja, ni vet sådär som svensk film kan filmas.. Tomma gator, genomskinliga filter och misär. Rollprestationer som inte övertygar mig. Kanske allra minst den som ska vara den där obehaglige. Den som ligger bakom hela bortförandet, som därmed är anledningen till att det sker. Fruktansvärt misstroget. Att åskådare i salongen också börjar utbrista kommentarer, eller som en , får hicka (!) är i sig absurt. Först småfnissas det bara. Så skrattar jag. Och kan inte sluta. Mitt i scenen där en av de mindre viktiga rollkaraktärerna begår självmord. Den som inte förstår att något i situationen är absurt, ja till den vet jag inte riktigt vad jag ska säga. Jag tycker också att det är synd att det hela blir så förutsägbart. Och idén med labyrinterna. Jag älskar den idén, men det verkar som att manusförfattarna fastnat just vid att det var en idé. Vägen från idé till praktiskt utförande har blivit lång. Nej, det här berörde bara till hälften. Får eventuellt ses om vid ett mindre absurt tillfälle, där filmen eventuellt kan komma till sin rätt. För vissa ögonblick var ju också bra. JJJ
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar