the counselor

Så såg vi den efterlängtade The Counselor (21/11). Förväntningarna levdes väl inte fullt ut. Men ja, jo jag tyckte faktiskt att den var bra. Trots att den inledande timmen var mycket fragmentarisk och att jag som åskådare inte alltid förstod helheten, att lyckas följa med mellan alla raderna. Dolda som synliga. Så väcktes nyfikenheten och viljan att veta fortsättningen. Det är ju ofta en anledning till att en film blir lite extra intressant. Egenskaperna som gör det värt att ses igen. Det mellan raderna dolda, det mystiska och undrande. Frågorna. Fotot då? Ja, såklart genomtänkt och vackert. Otroligt fascinerande dödsscener för min morbida själ fanns likaså. I ärlighetens namn är dessa de kanske bästa och mest stålsättande scenerna i filmen över huvud taget. Jag kan väl tycka att det överlag är lite mycket sexsnack och att man bitvis gärna skulle vilja få handlingen att kännas mer trovärdig. Samtidigt är det just vad den är, trovärdig alltså. Inbitet och välspelat. Sedan kan jag väl inte direkt säga att Cameron Diaz eller Penelope Cruz är superroliga i sina tvistade, och lagom motstående karaktärer. Men ptja. Nog överlever man dem också. Bardem går hem. Och Fassbender i slutscenen kan jag fortfarande inte sluta fascineras av. Så, det var några få och något litet att säga här och nu. Kommer att se om det här, kanske allra mest för att reda ut om mitt intryck stämt. Om jag förstår mer vid en upprepning eller om det faktiskt bara är osammanhängande dåligt. För skillnaden däremellan är det som förvandlar a till o. Men tills dess, ja tills dess låter jag betyget förbli osänkt. JJJJ