hunger games: catching fire

Wohoo! Nu har jag äntligen sett Hunger Games: Catching Fire (27/11). En vecka efter premiären, men ack på så vis slapp jag ju de hysteriska barnen. Efter ett och ett halvt års väntan, en väntan som känts som en hel evighet, var det alltså äntligen dags. Eftersom första filmen hastar igenom mycket och på många plan egentligen är ganska b, såg jag med viss nervositet och en aldrig sinande längtan fram emot den här nummer två. Inte minst för att bok nummer två är så mycket bättre än den första. Och då bör sägas att den första inte direkt är dålig. Särskilt lovande blev det när jag insåg att det skulle ske ett regiskifte och att Francis Lawrence nu skulle stå för regin. Denne Lawrence som jag sedan tidigare insett faktiskt skapar relativt vetiga filmer (bland annat Water for Elephants, I Am Legend). Hans filmer brukar vara skapligt bra. Kanske särskilt utifrån det visuella perspektivet, vilket som ni vet betyder mycket för mig och för att en film i mina ögon ska ses som bra. Men skulle resultatet leva upp till förväntningarna? Svaret är enkelt. Jag kan faktiskt inte svara annat än ja på den frågan! Fotot är verkligen så genomtänkt som jag anade att det skulle vara, vissa scener är nästan vackrare än jag kunnat föreställa mig. Att visualisera text till bild såsom adaptioner av det här slaget gör finner många fördelar, eftersom man på många sätt kan visa olika företeelser så mycket klarare. Förmågan att berätta utifrån ett annat perspektiv skakar liv i det tyst sagda. Flertalet av oss som läst en bok och sedan sett en filmatisering av denna bok finner väl oftast att boken var så mycket bättre än filmen. Men här känner jag att man lyckats göra skillnad på, och samtidigt funnit närheten till, det som är kärnan i berättelsen. Det absoluta. Det viktiga. Det avgörande. Bildsekvenser som bländande bläddrar förbi. Det är en känsla att leva länge på. Men så, var det något som inte var bra? Ja nyper man lite på ytan spricker den upp ibland. Några scener känner jag kan bli särskilt teatrala, sceniskt byggda med en känsla som inte flyter fullt naturligt. Samtidigt är detta tilltalande effektivt, särskilt då storyn till vissa delar förmedlar just ett sådant budskap. Fiktionen kontra verkligheten. En estetisk visionär. Och jag kan nästan känna Snows blodstinkande rosor dofta. Skådespelarna gör bra ifrån sig, minst överväldigad blir jag väl kanske av Finnicks stelt plastiga leende, men som på så många plan bevisar The Capitols förgörande inflytande. Fina fina Finnick. Johannas hysteriska skrik, att tjejen är arg kan jag ju förstå. Men så tjejigt arg hade jag nog aldrig inbillat mig. Lawrence den yngre och mister Hutcherson gör faktiskt så fint ifrån sig. Bästa Jlaw! Och du farligt oskyldige. Peeta, jordens all godhet personifierad. Samlad i en individ. Ack alla dessa märkta, trasiga själar. Finaste Mags. Haymitch! Effie! Plutarch Heavensbee. Sagolika James Newton Howard. Älskar, älskar kostymeringen! Älskar det betydelsebärande djupet. Älskar att känna igen manus från boken. Det som spräcker barriärer. Den smarta  återkopplingen. Nej det blev inte mycket negativt här. Två timmar känns som två minuter, sakta flygande mockingjays utan alltför förhastade blahan. Effekterna av dimman  är nog det som gör mig mest besviken egentligen. Vita häxvårtor var kanske inte riktigt vad jag väntade mig av en dimma som får kroppen att rycka och förlamas. Såsom Peetas ansikte till exempel.
Och smörjningen? Fåglarna? Blurret? Avsaknaden av tavlorna
och kvinnorna i skogen. Flätade hår ena sekunden för att vara utsläppta nästa. De hastigas död. Tiden som rann ut. Och vad jag inte kan förstå, att Katniss aldrig berättar för någon om Cinna. Varken i boken eller här, i filmen. Borde inte det vara naturligt att berätta, att skrika ut? Men ja, man kan aldrig vara nöjd med allt. Att få med allt från en bok är också gruvligt svårt. Det ska man heller inte kunna. Och själva dimman? Ja den är ju ändå gruvligt snygg. Och jag ler. Men inte för att det är skrattretande dåligt. Nej, jag blir bara så glad att det jag var så orolig över blev så bra. Nästan topp. Snudd på fantastiskt. Tack Francis Lawrence! Skit vad jag längtar till de nästa två. Kan tiden inte bara gå? JJJJJ