rush

Jag är dålig på att skriva och berätta om de olika filmer jag ser, kanske inte minst vad gäller biofilmerna. Så som jag en gång gjorde i min tidigare blogg. Därför tänkte jag nu skriva några rader om Rush, filmen som jag igår såg på närmsta biograf, tillsammans med ett par vänner.

Rush är alltså den där formel 1-filmen med Chris Hemsworth (Thor) och Daniel Brühl (Good Bye, Lenin!), om de båda rivalerna James Hunt och Niki Lauda. En rusig sak. Det är snyggt, välgjort och intressant. Fängslande. Ackompanjerat av vackra oljud. Ack. Vem säger väl nej tack till en vrålande livsfarlig motordriven mackapär? Och Hans Zimmers genialiska magi? Jag blir rusig och det kittlar i magen. Farten. Balansgången mellan liv och död. Adrenalinet. Fascinerad och livrädd. Jag gillar den underliggande tonen av att älska sin fiende. Drivkraften. På liv och på död. Verklighetens sköra tråd. Förmågan att bli nöjd med att klara de enstaka mål man bygger upp för sig själv. Avsaknaden av det slutgiltiga storhetsvansinnet. Mänsklighetens olikhet i ett faktum. Vackra 70-talsinfluenser är heller ej att förglömma. Jag vet att det är så oerhört vinklat från verklighetens händelser. Att det lämnar Laudas storhet åt sticket. Men jag får på riktigt en crush på Rush. Det här vill jag se igen! JJJJJ