thor: the dark world

Så var jag och Jessica och såg den efterlängtade Thor: The Dark World (31/10). I 3D. Och visst var det fint. Trevligt manus som emellanåt infiltrerats av små komiska sekvenser (som sig bör när det kommer till Marvel), intressant story och superhjälte-yra. Precis som jag älskar. Ändå kan jag inte låta bli att känna en storm av besvikelse. Kanske för att Thor trots allt inte är min favorithjälte. Även om jag nog ofta finner honom (och hans "bror") som just det, mina hjältar. Men faktum är att det går lite för långt med Asgard. Världen och rikedomen här glöms bort med fula utomjordiska spjutspetsliknande farkoster och ja, tråkigt foto överlag. Så mycket som vill sägas, men deras ord så få. Det mesta känns gjort. Effekterna överväldigar inte heller. Ändå finns det en smart kärna i denna plastigt överdådiga atmosfär. Röd vätska får det inledningsvis att kittla i kroppen, spänning och entusiasm. Det är snyggt, det är lovande. Denna känsla falnar något. För att få liv i enskilt snygga sekvenser och smarta drag. Sägas bör också att soundtracket lyfter efter någon genomlyssning eller två. För i ärlighetens namn var även denna inledningsvis en besvikelse. Kanske är det mina jämförelser med föregående soundtrack som här spelar roll, ett av de bästa soundtracken jag vet. Och det här med att försvinna i ett jordiskt lufthål, och komma till en annan naket avskalad värld. Det är smältbart snyggt. Sammantaget? Ja, nej, storyn har inte mycket att skylla på. Här är det paketet som fått sig en skavank. Ibland blir det bara för mycket. Men nog bör jag se om detta, och nog bör filmen slutligen hamna på min superhjältehylla i här hemma. JJJ