the secret life of walter mitty

Jag har oerhörda svårigheter för Ben Stiller. Trots det valde jag att följa en vän till biografen, för en stunds lugn och för att vila mitt öga på snygga The Secret life of Walter Mitty (2/1). Erkännas bör att det här är något av det bästa Stiller gjort. Cred ska gå till den mannen, eftersom det i fallet Mitty även är han själv som agerat regissör. Frågan är dock vilken måttstock som ligger till grund i förhållande till annat som gjorts och hur det påverkar mitt ställningstagande; min åsikt om Stiller och hans faktiska begåvning. Den frågan kommer jag inte finna något svar på här. Som konstverk är de drömska vyerna dock sammanflätade i stilistiskt snygga konstruktioner. Visuella inramningar som fattar tag och som till och med överväldigar. Miljöresearcher som blomstrar. I övrigt? Utdragna, långdragna, svårdragna sekvenser. Känslan besitter fart då vi flyger fram på en long board. Då kunskapen i det faktiska trots allt står att finna. Kärnan för händelserna avspeglas i ett svagt och klichéartat faktum. Fruktansvärda och näsvisa nätdejtingsspindlar, bebisaktiga redaktörer och oförklarliga kartläggningar. Obskyra utkast som tillsammans ger förvirrade intryck, osmakliga bihang som fastnar på min näthinna. Innehållsrikt är fattigt, och det mest intresseväckande är troligtvis Sean Penn. Vagt synlig i något bortanför det pretentiösa. Det som faller utanför det bottenlösa. Några få tankar må väckas, må fördjupas i ett vidvinkelperspektiv. Men ack vad Stiller förblir i mitt universums mörka vrå. Ett visuellt skådespel faller för landet lagom. Och erkännas bör, det här är ett fruktansvärt dåligt slut på en lagom fin berättelse. JJJ

mandela: long walk to freedom

Vanligtvis undviker jag biografer på helgtid, eftersom det alltid är skönare när det är lite mindre folk i salongerna. Av alla mått att döma dyker det emellertid upp tillfällen då helgerna får fungera som substitut för vardagsbesöken. Det här var en sådan gång. Mandela: Long Walk to Freedom (31/1) är den senaste filmatiseringen av allas vår Nelson Mandela. Bara en knapp månad tidigare fick han lämna jordelivet. Därmed kan vi, utan svårighet, säga att filmen är klart aktuell. Så hur reagerar jag då på denna film? Ptja.. som film måste sägas att detta är.. för mycket. På flera sätt. Det splittrade intrycket brännmärker helheten. Berg och dalbanan får det att staka sig som om det hela vore en rastlös flod. Skildringarna som tvekar mellan dokumentära sekvenser och överdramatiserade aktioner. Skildringar som vill få mig att skrika i frustration. Samtidigt finns de där, korta korta glimtar av djupa stunder, sekunder som rör vid hjärtat och får det att vibrera. Enigheten mellan dessa fragment är dock sällsynt, men jag kommer på mig själv med att följsamt glida med i berg och dalbanan samtidigt som något i mig gastar. Skriker ut fasan inför det outtalade och abrupta i att inte knyta banden mellan det som ger liv och det som fångar det. Den visuella tomheten. Det som flätar samman varje tråd i väven. Jag saknar något. Utöver accepterade skådespel, knytnävar, tysthet och höjda röster. Stapplande kvaliteter. Mannen, myten, legenden. Och trots att vi får möta så många, och så olika, sidor av Mandela krasar drömmen, och splattret av det som blir kvar får sakta soppas samman till en liten hög för att kunna smältas. Men nog vill somliga citat gärna ryckas ur sitt sammanhang. Bindas samman för att sväva ut i filosofisk förundran. Samtidigt som annat vill sparkas bort till skogen, bortanför den. Jag finner mig sittandes till ljuset är tänt, de allra sista sluttexterna rullar förbi innan jag tar på mig jackan och vi lämnar rummet, salongen, bakom oss. Bono. U2. Ordinary Love. Soundtrack som följer på. Det är ingen hemlighet att soundtracken är det som ofta fångar min själ. Och här, nu, blir jag mottaglig för det mesta. Afrikanska hjärtan. Och mina tusen tankar rusar fritt. Berikningens makt. JJJ

I have walked a long walk to freedom. It has been a lonely road, and it is not over yet. I know that my country, was not made to be a land of hatred. No one is born hating another person because the color of his skin. People learn to hate. They can be taught to love, for love comes more naturally to the human heart.

the wolf of wall street

Den här vargen på Wall Street har fångat min uppmärksamhet under en längre tid. Så slutligen var det dags att se sanningen i vitögat, att möta denne besynnerlige fanbärare. The Wolf of Wall Street (26/1) är en film som trots såväl kritiska blickar som tillägnade hyllningar driver på kulturen Wall Street. Det är en studie i människors våghalsighet och sorgligt uppblåsta egensinnighet, pengar och kvinnor. Studien i att äga begäret efter friheten, och girigheten. En studie nog så intressant. Martin Scorsese kan trots allt sin sak! Precis om jag alltid brukar säga. Och engagemang av alla de slag löper amok under tre timmars bråda konsumtion, på ont och på gott. Längden finner det emellertid inte seglivat. Gäspen avlöser inte gäspen och jag ser hur djupet avspeglar sig på ytan. Avgrunden som utvecklar aktning. Det djup som så många säger sig sakna. Sorgen som överväldigar när cp-skadade knarkstadier får det att göra ont i hjärtat. Av domen, avsaknaden av självinsikt. Som trots allt visar det verkliga i det skadade och miserabla i skeendet. Subjektiva inblickar och tillbakavinkningar får den mest fascinerade att vrida på magens innehåll. Denna sektliknande groteska verkstad som avlar fram girigbukar på löpande band. Olovligt oförlåtande mot sin egen självbevarelsedrift. Allt detta ryms, och plockas fram, under en välgjort, friserad mask, vars estetik formligen kramar ut genomtänkta bildsnitt, färgval och sekvenser. Spottar dem ut ur duken. Förblindar och utbrister briserande visuella kaos av ordning och struktur. Av estetiska skildringar som väcker det allra djupaste av mörker till liv, väcker det till osannolikt hopp. Se in i kameran och berättelsen du inte kan komma ifrån speglas tillbaka i rutan medan hurraropen och fantomen avbildas i bakgrunden. Och Leo, ack Leo, du får mig att acceptera din existens. Tack, ja varsågod. JJJJ
 

philomena

Trots tisdagens besök på biografen hade jag några bioklubbspoäng till övers, därför tog jag (och typ alla andra medelålders tanter i den här stan) tillfället i akt att besöka Filmstaden. Jag, och sammelsuriet av kvinnor, valde denna vackra afton att se Philomena (1/9). En film med mycket kärlek och känsla. Minns ni hur jag nämnde att 12 years a slave saknade det där som verkligen grep tag i mitt hjärta? Vad 12 years a slave saknar är just vad jag finner i Philomena. Philomena har kärnan som smälter fast i mitt hjärta, och som får det att bubbla. Ja, koka till och med. Det är vackert, det är sorgligt och det är oerhört lekfullt. Och oerhört frustrerande. På samma gång. Balansgången mellan det grå mörkret och tysta ekon av aktad vördnad för kärlekens kraft och humoristiska slagfärdigheter kontra orättvisans faktum. Det är dessa fenomen som kvarstår efter att ha sett Philomena. Kanske är det inget estetiskt mästerverk, som jag så starkt proklamerar är min allra största svaghet och längtan att lära. Här återfinner jag emellertid en kärna som rymmer välmående tankeverksamhet och ett djup som sällan berör mig mer. Så, vad får du som läsare ut av detta svammel? Ja, kanske inte så mycket säger du. Men en sak vill jag att du ska bära med dig, en sak om moderns kärlek till barnet som togs ifrån henne, och om nunnorna som vägrade henne rättigheten att återse den älskade sonen. Djupet och vänskapen finns så mycket närmre än du tror! Den kan finnas i den avdankade journalist du råkar möta på din väg. Som argsint fördjupar sig i den godmodiga förståelse, som med styrkan i behåll kan förmå sig förlåta den djupaste av smärtor, den allra mest långlivade saknaden. Saknaden efter ett barn. Allt ackompanjerat av en vacker Desplat. Ja detta förblir långlivat i min innersta själ. JJJJJ

oscars 2014 - a reminder

Två veckor har redan gått sedan årets upplaga av galornas gala gick av stapeln. Eftersom jag har haft lite fullt upp det senaste har det inte funnits tillfälle att göra uppdateringar i den mån jag velat. Men här är årets Oscars-vinnare. Filmerna man ska se. Eller ha sett. En liten påminnelse om vad som gällde på galan just i år.

Bästa film: 12 years a slave
Bästa regi: Alfonso Cuarón (Gravity)
Bästa kvinnliga huvudroll: Cate Blanchett (Blue Jasmine)

Bästa manliga huvudroll: Matthew McConaughey (Dallas buyers club).
Bästa kvinnliga biroll: Lupita Nyong'o (12 years a slave)
Bästa manliga biroll: Jared Leto (Dallas buyers club)
Bästa icke engelskspråkiga film: Den stora skönheten (regi: Paolo Sorrentino, Italien).
Bästa animerade film: Frozen
Bästa dokumentär, långfilm: 20 feet from stardom
Bästa dokumentär, kortfilm: The lady in number 6: Music saved my life
Bästa animerade kortfilm: Mr Hublot
Bästa filmmusik: Steven Price (Gravity)
Bästa foto: Emmanuel Lubezki (Gravity)
Bästa klippning: Alfonso Cuarón och Mark Sanger (Gravity).
Bästa kortfilm: Helium (Anders Walter, Kim Magnusson)
Bästa kostym: Catherine Martin (The great Gatsby)
Bästa ljudmixning: Skip Lievsay, Niv Adiri, Christopher Benstead och Chris Munro (Gravity)
Bästa ljudredigering: Glenn Freemantle (Gravity).
Bästa manus: Spike Jonze (Her).
Bästa manus efter förlaga: John Ridley (12 years a slave)
Bästa låt: Kristen Anderson-Lopez och Robert Lopez, "Let it go" ur Frozen.
Bästa mask/frisyr: Adruitha Lee och Robin Mathews (Dallas buyers club).
Bästa scenografi: Catherine Martin och Beverley Dunn (The great Gatsby).
Bästa visuella effekter: Timothy Webber, Chris Lawrence, David Shirk och Neil Corbould (Gravity)